Vad är fäktning i SCA?

Vad är fäktning i SCA?

I praktiken

artikel15_fencingOm man frågar några scaiter vad SCA-fäktning är är det högst troligt att man får delvis olika svar, men de flesta är överrens om att det handlar om strid med trubbiga stålvapen. Fäktning har funnits officiellt i SCA sedan september AS XIV (1979) då de första reglerna publicerades. Utgångspunkt är att det i normalfall rör sig om återskapande av orustad strid (“civil” strid), även om det förekommer turneringar med andra förutsättningar. Detta innebär att de typer av strider som icensätts oftast är mindre gruppstrider såsom krogslagsmål och överfall, samt enskilda kraftmätningar såsom hedersdueller och juridiska dueller. Det senare är i sig ämne för en egen artikel, men kortfattat så var det så att i många europeiska länder kunde tvister lösas genom en duell.

Det vanligaste vapnet som nyttjas är det som på modern svenska skulle kallas en värja och på engelska rapier, därför kallas denna sysselsättning ofta för rapier fencing inom SCA. Det rör sig dock inte om en modern sportfäktningsvärja utan ett tyngre, bredare och längre vapen. Tänker ni på de tre musketörerna (gärna filmversionen från 1973 med Christopher Lee. förf. anm.) är ni inte helt fel ute, även om de vapen och tekniker som studeras oftast är något äldre. Dock rör det som oftast om någon form av långt svärd vars främsta attack är en stöt, vilket givetvis påverkar både offensiva och defensiva tekniker. Andra vapen nyttjas dock, exempelvis diverse sidovapen som dolk, små sköldar (bucklare) och mantel. Det finns också en variant inom SCA-fäktning som kallas Cut and thrust, där mer huggbaserade vapen nyttjas, främst långsvärd och enhandsvärd avsedda för hugg, såsom huggare, sablar, med flera.

Jämförelse med heavy fighting

Likheterna med heavy fighting är många, exempelvis är regelsystemet likartat, främst genom att det är fäktarna själva som bedömmer om de blir träffade. Tävlingarna bygger alltså på visad heder och ära från alla deltagare, där en vinst inte tas utan ges. Precis som inom heavy fighting finns inte heller en enda stil inom fäktningen, det rör sig snarare om ett gemensamt regelsystem inom vilken flera olika stilar kan mötas och tävla. En annan likhet är förstås deltagarna. Liksom i bland de tyngre kämparna finns det bland fäktarna flera olika ingångar till fäktningen. Lite förenklat kan man påstå att vissa tycker det är en kul grej att “latja” med ibland, andra ser det som en seriös kampkonst som man lägger ned själ och hjärta för att uppnå perfektion inom och slutligen andra ser det som praktiskt tillämpade historiska studier, där man genom att studera utrustning och bevarade instruktionsböcker, så kallade “manualer” kan förstå hur strid gick till förr.

Manualer

Vad som är tämligen vanligt är studiet av de historiska instruktionsböckerna, “manualer”, för fäktning som finns bevarade. Dessa har olika ursprung men oftast rör det sig om någon fäktmästare, ledare för någon fäktskola, som skrivit ned sina läror. Upplägget i dessa är ytterst varierat. Vissa tycks vara tänkta som minneshjälp till tidigare elever, medan andra tycks vara skrivna som självstudiematerial. Oavsett var och när de är skrivna och stora inbördes olikheter har de dock några saker gemensamt. För det första är det tydligt att de alla är del i en månghundraårig utveckling av stridskonst där ett avancerat systemtänkande finns. Det rör sig alltså inte om böcker med några “tips och trix”, utan de har en helhetssyn på vapenkonsten. För det andra utgår de oftast från förkunskaper som vi idag delvis saknar. Exempelvis tas ofta fotarbetet (steg, hur man skall stå och sådant) upp som något av det mest grundläggande i fäktning, men många manualer nöjer sig med att konstatera att det är viktigt, men de nämner inte hur man skall göra! Antagligen ansågs det som så grundläggande att alla kände till dessa principer. Trots detta är många av dessa manualer så pass pedagogiskt upplagda att de kan (och ofta görs detta) nyttjas som en kursplan vid studier av fäktning. De innefattar steg-för-steg instruktioner, ofta med bilder, hur attacker och parader bör utföras. Några av de vanligaste manulerna att studera är:

I.33

Royal Armouries Ms. I.33, vanligen benämd I.33 är en manual utan titel och av en okänd författare. Den är skriven omkring år 1300, troligen i dagens Tyskland och består 64 sidor med text och bild som beskriver användet av enhandssvärd och bucklare. Denna manual är den äldsta bevarade fäktmanualen från Europa.

Lichtenaure-traditionen

Johannes Lichtenaure är den äldsta kända fäktmästaren i denna tyska tradition som sträcker sig från 1350 till omkring 1600. Inga texter av honom själv finns bevarade, men citat som tillskrivs honom finns i många av hans efterföljares manualer. Bland dessa finns bland annat Ringeck, Meyer och Tallhoffer. De har alla långsvärdet som huvudsakliga vapen, men även andra vapen ingår.

Bolognesiska skolan

Även känd som Dardi-skolan. En samling likartade manualer från 14- till 1500-talet av bland annat Marozzo, Manciolino och dall’Agocchie. Huvudvapnet är ett enhands huggsvärd (ibland kallat spada da lato eller sidesword), men även långsvärd, pik med mera beskrivs.

George Silver

Engelsman som i slutet av 1590-talet skrev Paradox of Defence och Brief Instructions Upon My Paradox of Defence. Förutom att i rätt underhållande ordalag förklara hur usel och oengelsk den nya fäktstilen som nyttjar värjan som vapen är, instruerar han främst i användandet av det han kallar short sword, ett rätt lång enhands huggsvärd. Utöver detta beskriver han även strid med långsvärd, pikyxa och quarterstaff. Trots sitt uppenbara hat för allt utländskt i allmänhet och italienskt i synnerhet nyttjar han en del italiensk termenologi och har i sina tekniker stora likheter med den bolognesiska skolan. Fast det är ju förvisso främst den nya, italienska skolan med värja som han avskyr.

“Den italienska trion”

Capoferro, Fabris och Giganti var alla tre fäktmästare från Italien, vilka publicerade sina manualer under 1600-talets första deccenium. Deras huvudvapen är värjan, ett långt svärd främst tänkt att stöta med, även om en del skärande hugg ibland förekommer.

Utöver ovanstående finns det givetvis många fler.

Vidareläsning

Skribent: Lord Fardäng Skvaldre
Månadens Artikel #15, Maj 2013

Recent Posts

Krontornering i Drachenwald – en Arosit på tronen

I helgen som var, 1-3 april, gick Drachenwalds krontornering på Rockelstad slott. Ett fantastiskt arrangemang på en fantastisk site.

I torneringen deltog tio par, varav nio bestod av Nordmarkare. Aros egna Lia de Thornegge och Edricus Filius Offaeus ställde upp, och Agnes Odygd som nyss blivit medlem i Aros efter att ha flyttat ut från Styringheim, var consort till Morales Galen. Det var en bra tornering, mycket fin fighting och till slut stod finalen mellan Vicomt Rok Tingfaste som slogs för Vicomtessa Wilda Frejasdotter och Herr Morales Galen som slogs för Fru Agnes Odygd.

Finalen var jämn, höll högt tempo och när båda kämparna hade vunnit en dust vardera tog de en mycket liten paus, Morales vände sig om och såg på sin dam, som tydligen ingjöt honom med nya krafter, för strax därefter nedgjorde han allt motstånd från Rok och Morales och Agnes stod som segrare och kröntes på kvällens hov till Kronprins och Kronprinsessa av Drachenwald. Kröningen kommer ske nere i Turmstadt i Knight’s Crossing, så vill man bevittna detta kan man från och med onsdag anmäla sig till evenemanget här: http://turmstadt.de/coronation/index.php

  1. Historiskt evenemang Comments Off on Historiskt evenemang
  2. Pilgrimsfärden avklarad Comments Off on Pilgrimsfärden avklarad
  3. Throw Back Thursday: Storskaligt familjegräl Comments Off on Throw Back Thursday: Storskaligt familjegräl