Stigots äventyr i västerled: Del 2

Nakenchock i Drottnings tält!

Vad gjorde kungen av Västra kungdömet?

Stigots äventyr i västerled: Del 2 – Estrella

Efter två omtumlande nätter i ”Syndens stad” styrde vi vår droska till ett av rottinggudens största tillbedjande event, Estrella. Kontemplationen över de gågna dagarna fick mig att tänka på drottningen av det Västra kungdömets förvånade och irriterade första uttryck när hon kom in i sitt tält för att sova på deras krontornering. Hon möttes av tre stycken halvnakna (bokstavligen) Nordmarkare som var i full färd att byta om till mer passande kläder. Förvirringen var total innan alla frågetecken om vilka vi var och varför vi var i HENNES tält rätades ut, men hon tog det med stoiskt lugn och med (såsmåningom) gott mod, en sann drottning!

I skymningsljus hittade vi våra värd på Estrella och hans läger, hertig Johnathan och riddarna av St Michael. Tur att det var så mörkt annars hade man kunnat se den lilla tår på undertecknads ögonvrå som kom fram, jag skulle kunna hävda att det var den torra ökenluften eller att jag slog i min tå på ett smärtsamt sätt, men när det är som att komma till ett andra hem kan man diskutera anledning i timmar. Det är för mig att veta, och för er att gissa!

Jag har fått frågan ibland hur stort Estrella är. Det går säkert att ta reda på, för en Pelikan eller någon annan duktig med räknestickan. Min förmåga sträcker sig dock till att räkna 1, 2, 3 – många. Således kan jag säga att det var många tusen, trots tappra försök hann jag inte gå till alla läger. Det gjordes även tappra försök att skåla med alla men det blev en klassisk pyrrhusseger på den punkten. Ok, säger då ni som gillar att räkna, vi förstår…

Då kommer nästa fråga; hur var då fightingen? Jag börjar med en av de högst ansedda: kungadömet Outlands tornering. Om jag säger 127 av de hungrigaste och hårdast tränade fighters som gör upp om vem som skall ta hem torneringens vinst så får ni kanske lite förståelse! Det var långa, hårda (men rättvisa) och intensiva fighter. Vår egen greve sir Vitus kom till semifinal i mycket bra konkurrens! Mycket bra gjort, i den oförlåtande solen, att gå så långt i heltäckande ringbrynja och en hjälm som inte tillåter så mycket andning!

Slagen, hur var då slagen, tänker ni? Tja, ni som mött mig vet att jag brukar kunna hålla låda om det mesta men det är svårt att sätta ord på alla slag! Till att börja med var det aningen varmare än vad som är bekvämt i rustning, speciellt för en Nordmarkare. När lokalbefolkningen tycker att det är lite småvarmt, då är det snäppet varmare än småvarmt!!! Som tur är så är det låg luftfuktighet, så nyttjar man vattenbärarnas tjänster flitigt går det bra!

En sak som är väldigt slående är att man snabbt behöver skaffa sig en uppfattning om vem man möter. När det är hundratals(?), tusentals(?), hundratusentals(?) fighters i ett slag så kan man omöjligen känna igen alla, det är tur att nybörjarna har vitt bälte (eller hur var det nu?). Samma gäller de som har jordgubbsblad på sina hjälmar, faran ligger vanligtvis ett halvt steg om sidan av dessa; de vackra, livsfarliga, röda bältena. Jag menar, var ligger uppskattningen i våren om man aldrig har vinter? Var ligger uppskattningen i den lagade maten om man aldrig ätit kalla okokta rovor? Var ligger uppskattningen för spiken om du aldrig har en hammare? Vi slogs i portar, vi slogs i skog, vi slogs på fälten, vi slogs länge, vi slogs intensivt, det krävs en bard för att kunna göra rättvisa av alla heroiska insatser som försiggick!

Som väpnare behöver man ju inte ta hänsyn till diplomatiska komplikationer när man råkar döda fel motståndare, det får hertigar och kungar ta hand om. Nåja nästan. Man kan ju inte fightas mot en Drachenwaldare på ett så stort fält, men då vi var så få, höll vi ihop som sig bör!

En annan stark upplevelse som finns kvar är att det finns plats för alla på fältet, vill du springa längst fram i en sköldmur, så kan du göra det. Vill du ha en mer balanserad position så finns det plats för det med. En av mina personliga starkaste fighing upplevelser var när vi försvarade en port, hårt tränga och tillbakapressade hade vi varit tvungna att ta några taktiska steg bakåt. När fjärde vågen av sköld-anstormningen avklarats och (de underskattade) marskarna ropar ett hold för att det ligger 3-4 lager fighters på hög i en lång rad framför dig och dina vänners fötter(!) då är fightinghjärtat glatt och jublande! Du klarade det, du dog inte! Episkt skulle vissa kunna kalla det! Jag har svårt att sätta ord på det!

Stories som för evigt är förlorade är:

  • Pedikyrstoryn…
  • Saker som gick sönder i Landsknektlägret…
  • Vilse, när vi inte hade tid för det…
  • Whilja och hennes kottar…
  • Stigot-almost-squirrels-bane…

Skall man sammanfatta resan så var längden väl avvägd och mycket pang per krona!

Skribent: Stigot Eke af Haapsalu
Månadens Artikel #4, Juni 2012

Stigots äventyr i västerled: Del 1 – Krontornering

Diplomatiskt sändebud nekad tillträde på Västra Kungadömets hov!
Vad gör Drachenwalds kung?
Oroväckande deltagarantal på kingdom of the Wests krontornering! Populasen rasar!
Based on a true story at Kingdom of the West’s Crown Tourney…

Stigots äventyr i västerled: Del 1 – Krontornering

– En ödmjuk väpnares hastigt nedkastade noteringar

Så då åkte man till Kingdom of the West och besökte deras krontornering. Startfältet var oroväckande, 85 deltagare, varav 32 stycken var riddare. Antalet Hertigar var en handfull. På grund av antalet och kvalitén på deltagarna så ansåg undertecknad och Efridis sig nödgade att ställa upp i torneringen. Banér ordnades och likaså med lokala konsorter, det kan ju behövas kännedom om lokala sedvänjor vid vinst. Inramningen av torneringen var cirka 50-talet medeltida tält med listen i mitten. Det fanns också på området en speciell avdelning för handelsmän och deras varor. Alla deltagare presenterade sig själv och sina konsorter i rangordning. Alla pärer ställdes upp på ena sidan och spetsades till med den absoluta topp-procenten av eliten bland väpnarna. Det kan tyckas orättvist, men väpnarna är vana att sänka sig till riddarnas nivå (det är ju först när väpnaren inte längre klarar av att vara ödmjuk om sin förmåga han eller hon väljer att acceptera ridderskapets stigma; det vita bältet). Således stod de absolut bästa och vackraste kämparna på ena sidan, utfyllt med riddare och några Hertigar. Den andra halvan fick då välja en första motståndare. Torneringen var dubbel eliminering, med andra ord två förluster så var du ute ur torneringen. Min kära väpnarkamrat motionerade två riddare och lät dem i ödmjuk anda vinna – så agerar en sann väpnare, allt för riddarna!

Undertecknad tyckte att mingelpartyt kvällen innan hade varit lite snålt tilltaget, endast två sorters drycker man blir glad av, samt att tilltuggens antal inte svarade fullt ut mot förväntan, endast ett 20-tal olika snacks att välja mellan, den rökta korven var också aningen salt. Därför var undertecknads agerande inte lika artigt. En riddare samt sittande kungs son möttes i listen, de kämpande väl och tappert men fick arbeta på sin ödmjukhet och acceptera varsin förlust. I och med att Kungen av Västra Kungadömet är ovanligt klok (för att vara Hertig och riddare) så nöjde jag mig med att endast ge den subtila poängen om gästfriheten kvällen innan. Sedan lät jag mig besegras av två riddare enligt gängse norm (notering för populasen om väpnare/riddares relationer; en väpnare bör inte vinna mot en riddare). Dock visade det sig senare att kungaparets härold inte är den mest lysande stjärnan på himlen, men hon är ju inte väpnare så det är väl bara förväntat!

Efter femte rundan ansåg alla väpnare att riddarna kunde leka själva och få inbördes ge varandra uppskattning, det fanns ju viktigare saker än krontorneringen; Pick ups! Som alla väpnare vet är det ju där den riktiga prestigen avgörs, men när en väpnare fått tillräckligt många slag i huvudet glömmer man bort det och blir riddare. Alltså, som tidigare skrivet, när ödmjukhetens ok blir ledsamt tungt och långrandigt att bära. I och med att riddare sällan är på uppgående i sin fysiska form får man som god väpnare visa sig lite trött och stressad ibland, allt för att riddarna skall känna sig tillfreds med sin förmåga! Som en sann väpnare så gick jag några pick ups för att sedan visa mig trött. Det hade alltså inget med föregående kvälls omfång angående mat eller dryck att göra, utan bara för att inte förhäva mig.

Senare, efter att de bästa kläderna satts på inför det stundande hovet och skrivelsen från vår kung Sven tagits fram ur packningen av mina resekamrater, så stod vi och väntade på vår tur att kliva fram inför Kungen av West. Med stoiskt lugn väntade vi på vår tur, vi hade ju i god ordning anmält att vi hade saker att ta upp på hovet. Vi fick vänta länge, av någon anledning, kanske för att härolden inte förstod väpnare/riddares relationer och hade tagit illa upp för att jag inte låtit mig besegras av två av hennes landsmän. Hur som helst så fick vi i alla fall inte tillträde på hovet, trots vår väntan. Efter hovet ordnade en Caidisk riddare så att vi fick ett privat samtal med kungaparet och Kung Svens skrivelse kunde överlämnas! Då diplomatiska relationer mellan kungadömen är lite utanför min intressesfär skall jag inte uttrycka mig för starkt om saken, men de verkar vara goda och livskraftiga. Efter en middag med många av riddarna och väpnarna som tillhör James Greyhelms linje så bevittnade vi en ”men-at-arms” ceremoni i Sigurgatas läger. I Västra Kungadömet är det tydligen sed att en kämpe får en tidsperiod att kontemplera om väpnarskap är något för honom eller henne. I vissa fall en kort tidsperiod, i andra upp till ett år eller mer. När han eller hon är redo så fås det vackraste och mest betydelsefulla bältet av alla, det röda väpnarbältet!

Dagen därpå, efter hjärtliga och innerliga avsked av våra nya vänner som vi väljer att kalla dem trots att det var en så kort tid, så höjde vi blicken mot horisonten och vårt nästa resemål: ”Syndens stad”, men det är en annan historia!

Länkar med roliga saker:

Västra Kungadömet
House Sigurgata
The History of the Kingdom of the West

Skribent: Herr Stigot Eke af Haapsalu
Artikel #3, Maj 2012