Opus Anglicanum på V&A

Ett besök på utställningen Opus Anglicanum på V&A

Den 9 januari 2017 besökte jag utställningen Opus Anglicanum: Masterpieces of English Medieval Embroidery på Victoria & Albert Museum i London. Den här artikeln handlar om mitt besök där, Opus Anglicanum i allmänhet och utställningen i synnerhet.

Kort om utställningen

Utställningen pågick under perioden 1 oktober 2016–5 februari 2017 i rum 38. De utställda föremålen kom dels från museets egna samlingar, dels från andra samlingar som de lånats in från.

På V&A hölls en liknande utställning 1963, men vissa av föremålen har inte funnits i England sedan de tillverkades under medeltiden.

Museet har normalt fritt inträde (med möjlighet att göra frivilliga donationer), men tillfälliga utställningar är det ofta inträdesavgift på. Till den här utställningen kostade biljetterna 12 pund. Jag läste mig till att förbokning rekommenderades, så det gjorde jag via nätet innan jag reste till London. Förbokningen gällde inte bara vilken dag besöket skulle ske, utan också vilken tid. Insläpp skedde varje halvtimme. Trots att jag var där mitt på dagen en måndag var det ganska gott om besökare, och ibland fick jag vänta på min tur att titta på ett visst föremål.

Opus Anglicanum katalog

Opus Anglicanum katalog

Jag hade fått ett bra tips, nämligen att skaffa utställningskatalogen i förväg, för att läsa in mig på vad jag skulle få se och skaffa lite överblick. Jag gjorde därför ett besök på museet dagen före utställningsbesöket. Jag passade också på att se mig om en del bland museets ordinarie samlingar. Utställningskatalogen är klart läsvärd även om man inte har sett utställningen. Den är en inbunden bok på 310 sidor (se bilden, köp den via Amazon), och bilderna i den ger möjlighet att se vissa detaljer bättre än det var möjligt i verkligheten.

Vad är Opus Anglicanum?

Opus Anglicanum, som betyder ”engelskt arbete”, står för medeltida broderier som fulländades i England, och som särskilt efterfrågades från 1100-talet till 1300-talet. Broderierna utfördes för såväl kyrklig som sekulär användning, men det är mest kyrkliga textilier som finns bevarade. Bottenväven som man broderat på är oftast av linne, silke eller ull, men det finns också exempel på att man broderat på blandmaterial av bomull och silke. Vävteknikerna varierar också. Ibland har bottenväven täckts helt av broderier, men ibland har det varit meningen att den ska synas, exempelvis när broderierna gjorts på sammet. Såväl silkestråd som metalltråd har använts i broderierna, liksom pärlor, stenar och andra prydnader. Själva broderierna utfördes ofta i klyvsöm, vanlig läggsöm, neddragen läggsöm och plattsöm, beroende på vilken effekt man ville uppnå och på vilken tråd som användes. För guld- och silvertråd användes oftast neddragen läggsöm. Den gjorde att så stor andel av den dyrbara tråden som möjligt syntes på ovansidan av tyget. Klyvsömmen kunde bland annat användas för att skapa tredimensionella effekter, som böljande kläder och hår eller runda kinder; det sistnämnda genom att sy i spiral. Silkestråd, gärna i olika nyanser, användes oftast för detta.

Vad fanns på utställningen?

Butler Bowdon cope, V&A

Butler Bowden kåpan. The original uploader was VAwebteam at engelska Wikipedia – Transferred from en.wikipedia to Commons by NotFromUtrecht using CommonsHelper., CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=8939525

På utställningen fanns en stor mängd kyrkliga textilier, såsom korkåpor, mässhakar samt fristående besättningar och bräm som tidigare suttit på olika liturgiska plagg. Korkåporna var utställda på två olika sätt. Den metod jag tyckte bäst om var när de låg platt, på lutande halvcirklar, så det gick att se hela kåpan. Den andra metoden var att de låg över ställningar som liknade tillplattade koner. Det hade fungerat bättre om dessa koner (och andra tredimensionella föremål) hade stått i montrar som gick att gå runt, men nu stod de i montrar där man bara kunde se dem från ett eller två håll, så det gick inte att se hela kåporna. En bra sak var att det gick att låna ett häfte som talade om vilka motiv som fanns på olika delar av de utställda korkåporna. Dessa beskrivningar finns också i utställningskatalogen. Vissa motiv, till exempel korsfästelsen, Kristi födelse och syndafallet, var lätt igenkännbara, liksom vissa helgon med tydliga attribut (eller där helgonens namn broderats i anslutning till motiven). Däremot var häftet till större hjälp när det gällde vissa andra motiv. Tyvärr fanns inget motsvarande för mässhakarna eller brämen och besättningarna. På utställningen visades också en altarduk tillsammans med en animation om hur den sytts av en tidigare korkåpa (animationen kan fortfarande ses på museets webbplats).

Utställningens äldsta föremål var daterat till första hälften av 1100-talet och var en sigillpåse som innehållit sigillet för ett dokument rörande grundandet av Westminster Abbey.

På utställningen särskilt fanns också ett antal sekulära textilier, såsom schabrak och den så kallade Fishmongers’ pall, som är ett bårtäcke och alltså användes för att täcka kistan under begravningsceremonier. Något som säkert intresserar en hel del SCA-iter är prins Edwards (Svarte prinsens) rustjacka, som nyligen har restaurerats och konserverats. På den var broderierna dock illa åtgångna, och hela plagget var täckt av ett tunt nät för att hållas samman och inte vittra sönder ytterligare. Det gick ändå att uppfatta plaggets konstruktion samt merparten av mönstret av franska liljor och lejon, även om jag faktiskt hade svårt att se att mönstret varit broderat.

Kvaliteten på broderierna var otroligt imponerande. Jag var glad att jag hade med mig mina läsglasögon, så jag verkligen kunde ta till mig sådana saker som färgskiftningar i figurernas kläder och ansikten, små detaljer som fingrar, tår och ögon, djur, ansiktsuttryck, fjädrar och mycket mer. Mycket av materialet var i väldigt fint skick, och föreföll nästan inte slitet alls. Andra delar var delvis nötta, så att linneunderlaget syntes. På vissa föremål var partier av broderierna helt bortnötta.

I utställningen ingick också en del föremål som inte var textila, däribland en halvcirkelformad kista för korkåpor, svarte prinsens sköld, den s.k. svanjuvelen från Dunstable, några relikvarier och en målning som föreställde en korkåpa som gått förlorad.

Slutligen visades också en film som visar hur broderier av opus anglicanum-typ kan utföras (filmen kan fortfarande ses på museets webbplats).

Tyvärr var det inte tillåtet att fotografera, men titta gärna på museets eget material: https://www.vam.ac.uk/exhibitions/opus-anglicanum-masterpieces-of-english-medieval-embroidery

Skribent: Lady Isabel du Talus
Artikel #36, Mars 2017

---

Präntarkvällar, hösten 2014

Alla präntare i Aros med omnejd är välkomna att dyka upp på präntarkvällar varje onsdag med början den 15 oktober hemma hos Lia och Ed.

Dörren är öppen från kl 17 och framåt. Ta med de redskap du har i form av färger, penslar etc. Den som tycker en slät kopp kaffe eller te verkar tråkigt kan gärna ta med sig något att fika därtill! Alla datum kommer läggas till i kalendern denna vecka.

För svar, skicka frågor till lia.thornegge@nullgmail.com

Renässansknyppling – en introduktion

Renässansen knypplade spetsar – en introduktion

Renässansknyppling – historia, teknik och redskap

Varför börja knyppla renässansspetsar? Ja, förutom tillfredsställelsen i att tillverka en dräkt så trovärdigt och tidsenligt som möjligt, så är dessa spetsar relativt enkla att starta med för en nybörjare. Det gemensamma för knypplade spetsar under 1500-talet, oavsett material, är nämligen att de utgår ifrån partier av flätor som sammanfogas/korsar varandra. Redan med bara 4 trådar kan man åstadkomma en visserligen enkel men ändå dekorativ utsmyckning till ett plagg eller något annat användbart, som tex. en näsduk eller nålbok.

artikel27_1fyrflatorTre olika fyrflätor med picoter, och till höger ett gallerband. Nr.1 och 2 gjord med 8 trådar, nr.3 med 16 trådar. Gallerbandet består av 12 trådar = 6 par knyppelpinnar.
Att arbeta med trådar som var och en var upprullad på en tyngd (det svenska ordet knyppla kommer från lågtyskans knüppel som betyder knölpåk/pinne och syftar på redskapet) kunde gå snabbare än att brodera dekorativa bårder eller kantdekorationer på kläder mm.

Knypplingen utvecklades troligen i Italien under andra hälften av 1400-talet ur konsten att göra posament/galloni, dvs. flätarbeten i silke och metalltråd avsedda för dekoration av kläder och textilier.

artikel27_2mantegnaDetalj av målning gjord av Andrea Mantegna (1431-1506) ’Frambärandet i templet’. Cirka 1460. Gallerverk av fyrflätor, som Lena Dahrén i sin mycket läsvärda avhandling ’Med kant av guld och silver’ säger kan vara det äldsta kända exemplet på en avbildad knyppling.

Den stad som knypplingskonsten främst kom att associeras med (förutom Genua och Milano) var Venedig, och där trycktes också mönsterboken ’Le Pompe’ år 1557, tillägnad ”le belle et virtvose donne”.

Fyra år senare, 1561, utgav tryckaren Christopher Froschower i Zürich ’Nüw Modelbuch, Allerley Gattungen Däntelschnür’, den bok som är den första vi känner till som explicit innehåller mönster för knyppling, eftersom till varje bild anges hur många pinnar som ska användas.

artikel27_3trasnitt”The authoress, who in the title and preface only gives her initials R.M., explains that the art of making pillow-lace had been introduced into her country 25 years previously, in 1536, by merchants from Venice (thus giving an approximate date for the book); she herself had taught in Zurich for 12 years, and says that her book is intended especially for her ‘lieben leertöchteren’. She emphasises the cheapness of making and cleaning lace (as opposed to clothes adorned with gold and silk).” Christies 1996. Bild från framsidan på Nüw Modelbuch, två knypplande kvinnor. Träsnitt.

Dräktmodet på kontinenten spred sig till hoven i Nordeuropa. Till Erik XIV:s kröning 1561 inköptes ’genomsiktiga posament’ vilket Lena Dahrén tolkar som knypplade arbeten. I Sverige är det ffa. kalkdukar och mässhakar med metallknypplade spetsar som bevarats, till skillnad från England där handskar och nattmössor tycks vara vanligast. Möjligen är det så att många av de kyrkliga textilierna består av återbrukade delar från donerade modeplagg som blivit omoderna, men haft ett högt värde pga. de dyrbara material de var tillverkade av. En viktig del av Lena Dahréns avhandling är även studien av vilka som producerade och handlade med spetsar.

”A high proportion of surviving gold and silver lace is to be found on gloves, these were popular as gifts and are often mentioned in wills, so have often been treasured as family heirlooms. Many gloves were highly decorative, intended to display the wealth and status of their owner and were more often carried in the hand than for warmth.”
Gilian Dye

artikel27_4kjolfallDetalj från en målning av Vittore Carpaccio daterad 1493-1495. – ’Två venetianska kvinnor på en terass’. Knypplade spetsar både på den undre och den övre klänningen.

Vad är en spets?

Ordet betyder udd eller kant, och kan tillverkas med många tekniker. ”Spetsar är genombrutna, mönstrade tunna textilier, utförda i olika material som till exempel linne, silke och bomull och med olika tekniker, till exempel sömnad, knytning, flätning, språngning, vävning, stickning, virkning och knyppling. Som äkta spetsar räknas dock endast sydda och knypplade spetsar.” Wikipedia

Knypplingens grunder.

Enkelt uttryckt så är knyppling en slags flätning som utgår från 4 trådar fördelade på 2 par pinnar. Två basrörelser utförs:

  • Vridning/twist: högra tråden i båda paren läggs samtidigt över den vänstra tråden i trådparen.
  • Korsning/cross: höger tråd i vänster trådpar läggs över vänster tråd i höger trådpar.

artikel27_5movesBilden visar utgångsläget, med första momentet: korsning/cross.
Vid frihandsknyppling startar man ofta istället med vridning/twist.

Dessa rörelser kan sen kombineras på olika sätt i oändliga variationer. Lena Dahrén skriver att av de cirka 100 bevarade knypplingarna i Sverige från tidsperioden 1550-1640, så är det bara 2 som både ser likadana ut och är utförda på samma sätt.

Det finns i huvudsak två metoder för knyppling; mönsterbunden, då man arbetar ovanpå en mall med hål där nålarna ska sättas (i Sverige representerad av Vadstena-traditionen), och på fri hand, då man arbetar med en förlaga bredvid sig, eller har memorerat mönstret, och stödnålar sätts där de behövs, oftast i kanterna (som i knypplingstraditionen hos allmogen i delar av Skåne, Blekinge, Dalarna och Hälsingland.)

”It is likely that most sexteenth century lacemakers would have been working ‘freehand’, i.e. working directly on the pillow without a pricked pattern, copying a pattern or another lacemakers’s sample. This is a method which often relies on the use of ‘lockstitch’ to aid tension and minimise the need for pins. Working this way gives a freedom to copy existing lace and interpret patterns without the constraints imposed by trying to fit a specific thickness of thread to a rigid pattern.”
Gilian Dye, ‘The Isham Samples and other linen edgings’

Redskap och material.

Överallt där knypplingskonsten utvecklats har redskap och material fått sin speciella utformning. Särskilt knyppeldynor visar upp en stor variation, både i utseende, hur de gjordes och hur de brukades. En aspekt på dynor för frihandknyppling är att pinnarna hänger ner ifrån dynan (istället för att vila på den) för att hålla trådarna sträckta.
De äldsta metalltrådarna var tillverkade av mycket smala remsor av förgyllt läder som lindats runt en kärna av silke eller hampa (Venice gold), och dragen, tillplattad silverwire (eller förgyllt silver) spunnen runt en silketråd, en teknik som är känd i England sedan 1470-talet. Tråden var S-spunnen, dvs. vänstersnodd.

artikel27_6nasdukdetaljDetalj av målning från cirka 1580 som antagligen föreställer Gusta Vasa:s dotter Elisabet (1549-1597). Broderad näsduk/handkläde dekorerad med guldspets.

artikel27_7knyppelbokIllustration från ’Knyppelboken’ (1987) av Ulla Fagerlin mfl. som visar knypplingens troliga spridningsvägar i Europa.

”Bårder av dyrbara material har varit ett medel för att utmärka rang”
Lena Dahrén

Under 1550-talet började knypplade bårder och kanter på kläder eller omgivande textilier avbildas allt mer i målade porträtt. Framåt mitten av 1600-talet fick de spetsiga knypplingarna konkurrens av rundade uddar. Spetsarna av lintråd blev tätare och tyngre, både kragar och manchetter. Renässansen övergår till barock.

”In the 17th century, the textile centers of Flanders and Normandy eclipsed Italy as the premiere sources for fine bobbin lace, but until the coming of mechanization hand-lacemaking continued to be practiced throughout Europe, suffering only in those periods of simplicity when lace itself fell out of fashion.”
Wikipedia

artikel27_8spets1

artikel27_8spets2

Spetsmönster för 12 pinnar (6 par) från Nüw Modelbuch.

Börja knyppla, vad behövs?

Dyna och knyppelpinnar: Oavsett om man använder sig av tex Gilian Dyes uppritade mönster eller arbetar ovanpå ett randigt eller rutigt tyg, så behövs inte den runda dyna med lös rulle som brukar användas i Vadstena-knyppling. I USA och England mfl. länder har styrofoam-plattor blvit populära. Det viktigaste är att stödnålarna kan sättas ner i ett fast underlag och att nålarna sen inte rör sig. Detsamma gäller för knyppelpinnar – nästan allt som går att att rulla upp tråd på och som är bekvämt att hantera med händerna, det går att använda. Men kostnaden för några begagnade eller nya svarvade knyppelpinnar är relativt låg, eftersom det inte behövs så många till en kantspets eller bård.

Tråd: Gilian Dye tar i bok 1 upp ett antal märken av metalltråd tillgängliga i England, och av dessa finns Coats Ophir och DMC Fil Métallisé att få tag på i Sverige (se tips på inköpsställen nedan.) Jag har även prövat det danska märket Moravia (som finns i grovlekarna 40/2 och 60/2, samt i olika nyanser av silver och guld.) Vidare så rekommenderar hon att man bygger upp en referens-samling av tråd genom att knyppla upp prov-flätor, eftersom tråd beter sig olika och alla har sitt eget uttryck. Detta gäller likaväl för lin- och silketråd.

Tips: Metalltråd beter sig sällan som knyppeltråd av lin. Bl.a. så löser sig den låsning man gör på tråden på knyppelpinnen, ofta upp sig. Ett sätt att slippa problemet är att trä en bit avklippt och uppskuret sugrör över tråden.

Paljetter placerades ofta på den yttersta kanten av de metalltrådsspetsar som dekorerade bl.a. handskar och kalkdukar. Spangles, (på svenska: flittror) var droppformade tunna, (ibland) förgyllda metallbleck, ofta i storleken 8×6 mm. med slagna hål. I Gilian Dyes bok 3 finns ett exempel på runda paljetter (sequins) på en kudd-spets (Burrell Cushion) och där sitter hålet nära kanten och inte i mitten. Hon tar också upp frågan om hur man kan tillverka sina egna spangles.

KÄLLOR:

Lena Dahrén: ’Med kant av guld och silver – en studie av knypplade bårder och uddar av metall 1550-1640’ Uppsala 2010. ISBN 978-91-628-8196-2 (kan köpas direkt av författaren:lena.dahren@nullkonstvet.uu.se 250kr + frakt)

Gilian Dye: Sixteenth & Seventeenth Century Lace. Cleveden Press
Book 1. Gold & Silver Edgings (2012) ISBN 978-0-9553223-3-4
Book 2. ‘The Isham Samples and other linen edgings’ (2012) ISBN 978-0-9553223-4-1
Book 3: Surface decoration in silk and metallic thread (2013) ISBN 978-0-9553223-5-8

Nüw Modelbuch, online link, original i PDF

BILDER: Om inte annat anges är bilderna hämtade från diverser internetsidor.

Mer Läsning:

Gilian Dye: Beginner’s Guide to Bobbin Lace, Search Press (2007) Bra nybörjarbok med tydliga beskrivande färgfoton! (Finns tex. hos Bokus för 115:- )

Lace stitches http://gwydir.demon.co.uk/jo/lace/stitches.htm

Tips på inköpsställen:

Skribent: Elin Hansdotter Helsings
Månadens Artikel #27, Maj 2014