Opus Anglicanum på V&A

Ett besök på utställningen Opus Anglicanum på V&A

Den 9 januari 2017 besökte jag utställningen Opus Anglicanum: Masterpieces of English Medieval Embroidery på Victoria & Albert Museum i London. Den här artikeln handlar om mitt besök där, Opus Anglicanum i allmänhet och utställningen i synnerhet.

Kort om utställningen

Utställningen pågick under perioden 1 oktober 2016–5 februari 2017 i rum 38. De utställda föremålen kom dels från museets egna samlingar, dels från andra samlingar som de lånats in från.

På V&A hölls en liknande utställning 1963, men vissa av föremålen har inte funnits i England sedan de tillverkades under medeltiden.

Museet har normalt fritt inträde (med möjlighet att göra frivilliga donationer), men tillfälliga utställningar är det ofta inträdesavgift på. Till den här utställningen kostade biljetterna 12 pund. Jag läste mig till att förbokning rekommenderades, så det gjorde jag via nätet innan jag reste till London. Förbokningen gällde inte bara vilken dag besöket skulle ske, utan också vilken tid. Insläpp skedde varje halvtimme. Trots att jag var där mitt på dagen en måndag var det ganska gott om besökare, och ibland fick jag vänta på min tur att titta på ett visst föremål.

Opus Anglicanum katalog

Opus Anglicanum katalog

Jag hade fått ett bra tips, nämligen att skaffa utställningskatalogen i förväg, för att läsa in mig på vad jag skulle få se och skaffa lite överblick. Jag gjorde därför ett besök på museet dagen före utställningsbesöket. Jag passade också på att se mig om en del bland museets ordinarie samlingar. Utställningskatalogen är klart läsvärd även om man inte har sett utställningen. Den är en inbunden bok på 310 sidor (se bilden, köp den via Amazon), och bilderna i den ger möjlighet att se vissa detaljer bättre än det var möjligt i verkligheten.

Vad är Opus Anglicanum?

Opus Anglicanum, som betyder ”engelskt arbete”, står för medeltida broderier som fulländades i England, och som särskilt efterfrågades från 1100-talet till 1300-talet. Broderierna utfördes för såväl kyrklig som sekulär användning, men det är mest kyrkliga textilier som finns bevarade. Bottenväven som man broderat på är oftast av linne, silke eller ull, men det finns också exempel på att man broderat på blandmaterial av bomull och silke. Vävteknikerna varierar också. Ibland har bottenväven täckts helt av broderier, men ibland har det varit meningen att den ska synas, exempelvis när broderierna gjorts på sammet. Såväl silkestråd som metalltråd har använts i broderierna, liksom pärlor, stenar och andra prydnader. Själva broderierna utfördes ofta i klyvsöm, vanlig läggsöm, neddragen läggsöm och plattsöm, beroende på vilken effekt man ville uppnå och på vilken tråd som användes. För guld- och silvertråd användes oftast neddragen läggsöm. Den gjorde att så stor andel av den dyrbara tråden som möjligt syntes på ovansidan av tyget. Klyvsömmen kunde bland annat användas för att skapa tredimensionella effekter, som böljande kläder och hår eller runda kinder; det sistnämnda genom att sy i spiral. Silkestråd, gärna i olika nyanser, användes oftast för detta.

Vad fanns på utställningen?

Butler Bowdon cope, V&A

Butler Bowden kåpan. The original uploader was VAwebteam at engelska Wikipedia – Transferred from en.wikipedia to Commons by NotFromUtrecht using CommonsHelper., CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=8939525

På utställningen fanns en stor mängd kyrkliga textilier, såsom korkåpor, mässhakar samt fristående besättningar och bräm som tidigare suttit på olika liturgiska plagg. Korkåporna var utställda på två olika sätt. Den metod jag tyckte bäst om var när de låg platt, på lutande halvcirklar, så det gick att se hela kåpan. Den andra metoden var att de låg över ställningar som liknade tillplattade koner. Det hade fungerat bättre om dessa koner (och andra tredimensionella föremål) hade stått i montrar som gick att gå runt, men nu stod de i montrar där man bara kunde se dem från ett eller två håll, så det gick inte att se hela kåporna. En bra sak var att det gick att låna ett häfte som talade om vilka motiv som fanns på olika delar av de utställda korkåporna. Dessa beskrivningar finns också i utställningskatalogen. Vissa motiv, till exempel korsfästelsen, Kristi födelse och syndafallet, var lätt igenkännbara, liksom vissa helgon med tydliga attribut (eller där helgonens namn broderats i anslutning till motiven). Däremot var häftet till större hjälp när det gällde vissa andra motiv. Tyvärr fanns inget motsvarande för mässhakarna eller brämen och besättningarna. På utställningen visades också en altarduk tillsammans med en animation om hur den sytts av en tidigare korkåpa (animationen kan fortfarande ses på museets webbplats).

Utställningens äldsta föremål var daterat till första hälften av 1100-talet och var en sigillpåse som innehållit sigillet för ett dokument rörande grundandet av Westminster Abbey.

På utställningen särskilt fanns också ett antal sekulära textilier, såsom schabrak och den så kallade Fishmongers’ pall, som är ett bårtäcke och alltså användes för att täcka kistan under begravningsceremonier. Något som säkert intresserar en hel del SCA-iter är prins Edwards (Svarte prinsens) rustjacka, som nyligen har restaurerats och konserverats. På den var broderierna dock illa åtgångna, och hela plagget var täckt av ett tunt nät för att hållas samman och inte vittra sönder ytterligare. Det gick ändå att uppfatta plaggets konstruktion samt merparten av mönstret av franska liljor och lejon, även om jag faktiskt hade svårt att se att mönstret varit broderat.

Kvaliteten på broderierna var otroligt imponerande. Jag var glad att jag hade med mig mina läsglasögon, så jag verkligen kunde ta till mig sådana saker som färgskiftningar i figurernas kläder och ansikten, små detaljer som fingrar, tår och ögon, djur, ansiktsuttryck, fjädrar och mycket mer. Mycket av materialet var i väldigt fint skick, och föreföll nästan inte slitet alls. Andra delar var delvis nötta, så att linneunderlaget syntes. På vissa föremål var partier av broderierna helt bortnötta.

I utställningen ingick också en del föremål som inte var textila, däribland en halvcirkelformad kista för korkåpor, svarte prinsens sköld, den s.k. svanjuvelen från Dunstable, några relikvarier och en målning som föreställde en korkåpa som gått förlorad.

Slutligen visades också en film som visar hur broderier av opus anglicanum-typ kan utföras (filmen kan fortfarande ses på museets webbplats).

Tyvärr var det inte tillåtet att fotografera, men titta gärna på museets eget material: https://www.vam.ac.uk/exhibitions/opus-anglicanum-masterpieces-of-english-medieval-embroidery

Skribent: Lady Isabel du Talus
Artikel #36, Mars 2017

---

Präntarkvällar, hösten 2014

Alla präntare i Aros med omnejd är välkomna att dyka upp på präntarkvällar varje onsdag med början den 15 oktober hemma hos Lia och Ed.

Dörren är öppen från kl 17 och framåt. Ta med de redskap du har i form av färger, penslar etc. Den som tycker en slät kopp kaffe eller te verkar tråkigt kan gärna ta med sig något att fika därtill! Alla datum kommer läggas till i kalendern denna vecka.

För svar, skicka frågor till lia.thornegge@nullgmail.com

Renässansknyppling – en introduktion

Renässansen knypplade spetsar – en introduktion

Renässansknyppling – historia, teknik och redskap

Varför börja knyppla renässansspetsar? Ja, förutom tillfredsställelsen i att tillverka en dräkt så trovärdigt och tidsenligt som möjligt, så är dessa spetsar relativt enkla att starta med för en nybörjare. Det gemensamma för knypplade spetsar under 1500-talet, oavsett material, är nämligen att de utgår ifrån partier av flätor som sammanfogas/korsar varandra. Redan med bara 4 trådar kan man åstadkomma en visserligen enkel men ändå dekorativ utsmyckning till ett plagg eller något annat användbart, som tex. en näsduk eller nålbok.

artikel27_1fyrflatorTre olika fyrflätor med picoter, och till höger ett gallerband. Nr.1 och 2 gjord med 8 trådar, nr.3 med 16 trådar. Gallerbandet består av 12 trådar = 6 par knyppelpinnar.
Att arbeta med trådar som var och en var upprullad på en tyngd (det svenska ordet knyppla kommer från lågtyskans knüppel som betyder knölpåk/pinne och syftar på redskapet) kunde gå snabbare än att brodera dekorativa bårder eller kantdekorationer på kläder mm.

Knypplingen utvecklades troligen i Italien under andra hälften av 1400-talet ur konsten att göra posament/galloni, dvs. flätarbeten i silke och metalltråd avsedda för dekoration av kläder och textilier.

artikel27_2mantegnaDetalj av målning gjord av Andrea Mantegna (1431-1506) ’Frambärandet i templet’. Cirka 1460. Gallerverk av fyrflätor, som Lena Dahrén i sin mycket läsvärda avhandling ’Med kant av guld och silver’ säger kan vara det äldsta kända exemplet på en avbildad knyppling.

Den stad som knypplingskonsten främst kom att associeras med (förutom Genua och Milano) var Venedig, och där trycktes också mönsterboken ’Le Pompe’ år 1557, tillägnad ”le belle et virtvose donne”.

Fyra år senare, 1561, utgav tryckaren Christopher Froschower i Zürich ’Nüw Modelbuch, Allerley Gattungen Däntelschnür’, den bok som är den första vi känner till som explicit innehåller mönster för knyppling, eftersom till varje bild anges hur många pinnar som ska användas.

artikel27_3trasnitt”The authoress, who in the title and preface only gives her initials R.M., explains that the art of making pillow-lace had been introduced into her country 25 years previously, in 1536, by merchants from Venice (thus giving an approximate date for the book); she herself had taught in Zurich for 12 years, and says that her book is intended especially for her ‘lieben leertöchteren’. She emphasises the cheapness of making and cleaning lace (as opposed to clothes adorned with gold and silk).” Christies 1996. Bild från framsidan på Nüw Modelbuch, två knypplande kvinnor. Träsnitt.

Dräktmodet på kontinenten spred sig till hoven i Nordeuropa. Till Erik XIV:s kröning 1561 inköptes ’genomsiktiga posament’ vilket Lena Dahrén tolkar som knypplade arbeten. I Sverige är det ffa. kalkdukar och mässhakar med metallknypplade spetsar som bevarats, till skillnad från England där handskar och nattmössor tycks vara vanligast. Möjligen är det så att många av de kyrkliga textilierna består av återbrukade delar från donerade modeplagg som blivit omoderna, men haft ett högt värde pga. de dyrbara material de var tillverkade av. En viktig del av Lena Dahréns avhandling är även studien av vilka som producerade och handlade med spetsar.

”A high proportion of surviving gold and silver lace is to be found on gloves, these were popular as gifts and are often mentioned in wills, so have often been treasured as family heirlooms. Many gloves were highly decorative, intended to display the wealth and status of their owner and were more often carried in the hand than for warmth.”
Gilian Dye

artikel27_4kjolfallDetalj från en målning av Vittore Carpaccio daterad 1493-1495. – ’Två venetianska kvinnor på en terass’. Knypplade spetsar både på den undre och den övre klänningen.

Vad är en spets?

Ordet betyder udd eller kant, och kan tillverkas med många tekniker. ”Spetsar är genombrutna, mönstrade tunna textilier, utförda i olika material som till exempel linne, silke och bomull och med olika tekniker, till exempel sömnad, knytning, flätning, språngning, vävning, stickning, virkning och knyppling. Som äkta spetsar räknas dock endast sydda och knypplade spetsar.” Wikipedia

Knypplingens grunder.

Enkelt uttryckt så är knyppling en slags flätning som utgår från 4 trådar fördelade på 2 par pinnar. Två basrörelser utförs:

  • Vridning/twist: högra tråden i båda paren läggs samtidigt över den vänstra tråden i trådparen.
  • Korsning/cross: höger tråd i vänster trådpar läggs över vänster tråd i höger trådpar.

artikel27_5movesBilden visar utgångsläget, med första momentet: korsning/cross.
Vid frihandsknyppling startar man ofta istället med vridning/twist.

Dessa rörelser kan sen kombineras på olika sätt i oändliga variationer. Lena Dahrén skriver att av de cirka 100 bevarade knypplingarna i Sverige från tidsperioden 1550-1640, så är det bara 2 som både ser likadana ut och är utförda på samma sätt.

Det finns i huvudsak två metoder för knyppling; mönsterbunden, då man arbetar ovanpå en mall med hål där nålarna ska sättas (i Sverige representerad av Vadstena-traditionen), och på fri hand, då man arbetar med en förlaga bredvid sig, eller har memorerat mönstret, och stödnålar sätts där de behövs, oftast i kanterna (som i knypplingstraditionen hos allmogen i delar av Skåne, Blekinge, Dalarna och Hälsingland.)

”It is likely that most sexteenth century lacemakers would have been working ‘freehand’, i.e. working directly on the pillow without a pricked pattern, copying a pattern or another lacemakers’s sample. This is a method which often relies on the use of ‘lockstitch’ to aid tension and minimise the need for pins. Working this way gives a freedom to copy existing lace and interpret patterns without the constraints imposed by trying to fit a specific thickness of thread to a rigid pattern.”
Gilian Dye, ‘The Isham Samples and other linen edgings’

Redskap och material.

Överallt där knypplingskonsten utvecklats har redskap och material fått sin speciella utformning. Särskilt knyppeldynor visar upp en stor variation, både i utseende, hur de gjordes och hur de brukades. En aspekt på dynor för frihandknyppling är att pinnarna hänger ner ifrån dynan (istället för att vila på den) för att hålla trådarna sträckta.
De äldsta metalltrådarna var tillverkade av mycket smala remsor av förgyllt läder som lindats runt en kärna av silke eller hampa (Venice gold), och dragen, tillplattad silverwire (eller förgyllt silver) spunnen runt en silketråd, en teknik som är känd i England sedan 1470-talet. Tråden var S-spunnen, dvs. vänstersnodd.

artikel27_6nasdukdetaljDetalj av målning från cirka 1580 som antagligen föreställer Gusta Vasa:s dotter Elisabet (1549-1597). Broderad näsduk/handkläde dekorerad med guldspets.

artikel27_7knyppelbokIllustration från ’Knyppelboken’ (1987) av Ulla Fagerlin mfl. som visar knypplingens troliga spridningsvägar i Europa.

”Bårder av dyrbara material har varit ett medel för att utmärka rang”
Lena Dahrén

Under 1550-talet började knypplade bårder och kanter på kläder eller omgivande textilier avbildas allt mer i målade porträtt. Framåt mitten av 1600-talet fick de spetsiga knypplingarna konkurrens av rundade uddar. Spetsarna av lintråd blev tätare och tyngre, både kragar och manchetter. Renässansen övergår till barock.

”In the 17th century, the textile centers of Flanders and Normandy eclipsed Italy as the premiere sources for fine bobbin lace, but until the coming of mechanization hand-lacemaking continued to be practiced throughout Europe, suffering only in those periods of simplicity when lace itself fell out of fashion.”
Wikipedia

artikel27_8spets1

artikel27_8spets2

Spetsmönster för 12 pinnar (6 par) från Nüw Modelbuch.

Börja knyppla, vad behövs?

Dyna och knyppelpinnar: Oavsett om man använder sig av tex Gilian Dyes uppritade mönster eller arbetar ovanpå ett randigt eller rutigt tyg, så behövs inte den runda dyna med lös rulle som brukar användas i Vadstena-knyppling. I USA och England mfl. länder har styrofoam-plattor blvit populära. Det viktigaste är att stödnålarna kan sättas ner i ett fast underlag och att nålarna sen inte rör sig. Detsamma gäller för knyppelpinnar – nästan allt som går att att rulla upp tråd på och som är bekvämt att hantera med händerna, det går att använda. Men kostnaden för några begagnade eller nya svarvade knyppelpinnar är relativt låg, eftersom det inte behövs så många till en kantspets eller bård.

Tråd: Gilian Dye tar i bok 1 upp ett antal märken av metalltråd tillgängliga i England, och av dessa finns Coats Ophir och DMC Fil Métallisé att få tag på i Sverige (se tips på inköpsställen nedan.) Jag har även prövat det danska märket Moravia (som finns i grovlekarna 40/2 och 60/2, samt i olika nyanser av silver och guld.) Vidare så rekommenderar hon att man bygger upp en referens-samling av tråd genom att knyppla upp prov-flätor, eftersom tråd beter sig olika och alla har sitt eget uttryck. Detta gäller likaväl för lin- och silketråd.

Tips: Metalltråd beter sig sällan som knyppeltråd av lin. Bl.a. så löser sig den låsning man gör på tråden på knyppelpinnen, ofta upp sig. Ett sätt att slippa problemet är att trä en bit avklippt och uppskuret sugrör över tråden.

Paljetter placerades ofta på den yttersta kanten av de metalltrådsspetsar som dekorerade bl.a. handskar och kalkdukar. Spangles, (på svenska: flittror) var droppformade tunna, (ibland) förgyllda metallbleck, ofta i storleken 8×6 mm. med slagna hål. I Gilian Dyes bok 3 finns ett exempel på runda paljetter (sequins) på en kudd-spets (Burrell Cushion) och där sitter hålet nära kanten och inte i mitten. Hon tar också upp frågan om hur man kan tillverka sina egna spangles.

KÄLLOR:

Lena Dahrén: ’Med kant av guld och silver – en studie av knypplade bårder och uddar av metall 1550-1640’ Uppsala 2010. ISBN 978-91-628-8196-2 (kan köpas direkt av författaren:lena.dahren@nullkonstvet.uu.se 250kr + frakt)

Gilian Dye: Sixteenth & Seventeenth Century Lace. Cleveden Press
Book 1. Gold & Silver Edgings (2012) ISBN 978-0-9553223-3-4
Book 2. ‘The Isham Samples and other linen edgings’ (2012) ISBN 978-0-9553223-4-1
Book 3: Surface decoration in silk and metallic thread (2013) ISBN 978-0-9553223-5-8

Nüw Modelbuch, online link, original i PDF

BILDER: Om inte annat anges är bilderna hämtade från diverser internetsidor.

Mer Läsning:

Gilian Dye: Beginner’s Guide to Bobbin Lace, Search Press (2007) Bra nybörjarbok med tydliga beskrivande färgfoton! (Finns tex. hos Bokus för 115:- )

Lace stitches http://gwydir.demon.co.uk/jo/lace/stitches.htm

Tips på inköpsställen:

Skribent: Elin Hansdotter Helsings
Månadens Artikel #27, Maj 2014

Växtfärgning av växtfibrer

Växtfärgning av växtfibrer

Uppdatering 2017-01 – Scrolla längst ner

Inom historiskt återskapande brukar diskussionen kring växtfärgat linne dyka upp titt som tätt. Går det eller går det inte? Kan man färga tyger gjorda av växtfibrer med andra växter?

För att ta reda på det, en gång för alla, så har jag experimenterat lite med linne och hampa, två sorters tyger gjorda på växtfibrer som vi vet att man har använt i Skandinavien åtminstone sedan järnåldern. I södra Europa har linne och hampa använts sedan minst 9000 år. (detta är en länk till en artikel om världens äldsta fynd av hampa och linne, från Catalhöyück i Turkiet.) (Läs mer i t.ex. Woven into the Earth.)Linne från Pskov

Innan jag började ville jag ta reda på vad det finns för belägg för färgat linne och hampa på våra breddgrader och hittade flera intressanta exempel, bland annat från Birka (Björkö) i Sverige och Pskov i Ryssland. I grav 3 i Pskov fanns öglor av blåfärgat linne bevarade inuti sköldbucklor, vilket pekar på att bäraren har haft en blåfärgad linneklänning på sig. I Birka har man till exempel funnit tygfragment (av linne) som man dragit slutsatsen är hängselkjolar, som varit färgade. Flera linnefragment fanns i grav 60A och ett av de fragmenten behandlades med oxidlösande medel, som skulle ha löst upp den blå färgen om den kom ifrån sköldbucklans ärg. Men fragmentet behöll den blå färgen även efter behandlingen, vilket tyder på att tyget var blåfärgat redan innan det hamnade i graven. Blå verkar ha varit den vanligaste färgen på växtfibertyg överlag. (Läs mer i Birka III och i Kvinnodräkten i Birka.)

Hur växtfärgar man då?

I korta drag så behöver man ett kärl, hett vatten och en växt som ger färg. (Läs mer om förberedelser och betning nedan.) Exakt hur man utvinner färgen ur växten beror på vad det är för växt, men de flesta svampar och gröna växter behöver kokas i 30-120 minuter innan de avger tillräckligt med färg. Andra växter, som krapp och valnötsskal, behöver oftast bara ligga i blöt i några timmar för att börja avge färg.Det går för det mesta fortast att färga i hett vatten och det är i princip bara valnötsskal och riktigt färska björkblad som går att använda i kallvatten. Så någon form av upphettning behövs. De flesta växtfärgningsböcker rekommenderar 90 gradigt vatten och att tyget/garnet ska behandlas under 60 minuter. Men det är betydligt skonsammare för fibrerna att färga i 50-70 grader istället för 90 grader, men då tar också pådragningen av färgen längre tid. Så om man sänker till en lägre temperatur så bör man låta färgningen pågå i minst 2, gärna 4-5 timmar. Huvudsaken är att man aldrig kokar färgbadet med tyget/garnet i, eftersom de höga temperaturerna gör fibrerna sköra så att de slutligen går sönder. Det man färgar vill man ju kunna njuta av under lång tid, så det vore ju tråkigt om det faller sönder på grund av att fibrerna är värmeskadade.

Att tänka på gällande färgningskärlet är att metaller som järn och koppar påverkar färgen åt det dunklare hållet. Det innebär att man inte kan få klara färger i en järn- eller koppargryta, samt att alla gula färger blir gröna. Så en rostfri gryta eller ett träkar är att föredra, om det inte är just en mörkare färg man vill åt.

När man har iordningställt sitt färgbad och tyget/garnet är förberett för färgning, så behöver man förvärma fibrerna så att de inte får en chock och drar ihop sig när de kommer ner i det heta färgbadet. Det gör man till exempel genom att lägga tyget/garnet i en hink med vatten som först får vara ljummet och sedan byts ut mot varmare och varmare vatten ungefär var tionde minut. 20-30 graders ökning är lagom. Ett annat sätt, som jag tillämpar för enkelhetens skull, är att jag låter färgbadet svalna till fingervärme, sen lägger jag i tyget/garnet och hettar långsamt upp färgbadet till färgningstemperaturen. Om tyget/garnet nyligen har förbetats (se nedan) så kan man också lyfta över det från betbadet direkt till färgbadet om dessa håller ungefär samma temperatur.

För att få färgen att fästa på fibrerna, oavsett om man ska färga växtfibrer eller proteinbaserade fibrer (djurhår), så behövs ett betmedel. Detta består av saltkristaller som fäster på fibrerna och sedan fäster färgen i huvudsak på saltkristallerna. Exempel på historiska betmedel är alun och urin, som är rika på saltkristaller. (Läs mer i Stockholm Payrus.) Alun återfinns till exempel i mattlummer om man inte har möjlighet att få tag på ren alun. Att lägga sitt garn eller tyg i ett bad med betmedel kallas betning av fibrerna och oftast gör man det före färgningen, så kallad förbetning. Betade fibrer kan torkas och förvaras för att färgas vid ett annat tillfälle, men man bör märka upp materialet som är betat, eftersom betningen inte syns och det är lätt att missta betat material med ett obetat.

Mitt experiment

De växter jag har använt i mitt experiment är krapprot, vejde och lökskal. Dessa använde vikingarna för att färga sina textilier, under tiden före medeltidens färgarskrån där importerade växtfärger användes. (Läs mer i Ancient and Medieval Dyes.)

Med proteinbaserade fibrer så behöver man inte förbereda på något särskilt sätt, utan det torra materialet kan läggas direkt i betbadet för betning. Men jag har läst i flera växtfärgningsböcker att växtfibrer är hårdare och kompaktare och behöver därför rötas i några dagar innan färgning för att vara mottagliga för färg och betmedel. Så jag la mina provbitar av linne och hampa i ett vattenbad i cirka 1 vecka, där vattnet byttes dagligen.

Blått med vejde

Vejde (Isatis Tinctoria) växer fortfarande vilt i Skandinavien, till exempel på Gotland, men den är fridlyst. Att odla den själv är däremot tillåtet. På grund av årstiden så hade jag inte tillgång till någon färsk vejde, utan fick nöja mig med ett pulver importerat från Tyskland. Det gav mig fördelen att jag slapp bereda och röta bladen, som man annars måste göra för att kunna utvinna den blå färgen. Eftersom vejde är lite nyckfullt att färga med – det blir inte alltid så skarpa färger – så tog jag i ordentligt och använde en betydligt större mängd pulver än som normalt rekommenderas i växtfärgningsböcker.

Som betmedel ville jag använda urin, vilket traditionellt har använts sedan urminnes tider för att bereda blå växtfärg (se Stockholm Papyrus och Ancient and Medieval Dyes). Men det tar åtskilliga veckor för urin att jäsa tillräckligt mycket för att ammoniaken i urinen ska göra den blå färgen starkare, så jag hann helt enkelt inte använda urin eftersom jag hade en deadline. (Konst & Vetenskapstävlingen på Nordmarks Universitet 2014.) Istället tog jag en liten mängd koncentrerad ammoniak och spädde i vatten för att få någonting med ungefär samma ammoniakhalt som jäst urin. Sedan tillsattes cirka 50 gram grovt salt.

Eftersom vejdepulver inte är vattenlösligt så behövde jag blanda det med lite, lite röd etanol först. Det steget hade jag sluppit om jag hade haft färska vejdeblad istället för pulver, eftersom processen är en annan när man färgar med färska blad.

Blandningen hettades upp till cirka 50 grader och mina provbitar fick ligga och dra över natten. Den rekommenderade färgningstiden med vejde är 20-60 minuter, men det är baserat på färgning med moderna kemikalier som natriumhydrosulfit och natronlut, som gör att färgen drar på snabbare. Så jag ville inte ta några chanser, utan lät provbitarna få en riktigt lång tid i färgbadet. Det lönade sig bevisligen!

Slutsats: man kan definitivt färga linne och hampa med vejde och få en stark, mättad mörkblå färg. Det blir ingen direkt skillnad mellan hampa och linne och färgresultatet påminner om fyndet från Pskov.

Rött med krapprot

Först lät jag provbitarna ligga i ett alunbad i två dagar, där jag hettade upp badet ett par gånger per dygn till cirka 70 grader. Mängden alun var cirka 3 gram, vilket är väldigt lite men studier har visat att man inte behöver mer än 6-10 gram alun per 100 gram textilier. Tidigare har rekommendationen varit 20-25 gram alun till samma mängd textilier.

Krapp (Rubia Tinctoria) har tidigare vuxit vilt i Skandinavien, men nuförtiden finns bara stora odlingar i Tyskland och Frankrike. Det går att odla krapp här, men på grund av vårt klimat så tar det upp till 6 år innan rötterna är tillräckligt stora för att färgas med. Det är alltså rötterna man vill åt, eftersom de innehåller stora mängder rött och gult färgämne. Oftast torkar man rötterna i småbitar, som sedan måste ligga i blöt i minst 12 timmar innan de börjar släppa färgen till färgbadet. Min krapp fick ligga i blöt i cirka 24 timmar.

Det finns även pulveriserad krapprot att köpa på vissa ställen, behandling och färgning är densamma som med rotbitar.

Provbitarna fick ligga i krappbadet (tillsammans med rötterna) i cirka 2 dygn. Badet hettades upp till cirka 60 grader flera gånger. Studier har visat att temperaturer över 65 grader gör att krapproten släpper ifrån sig det gula färgämnet tillsammans med det röda, vilket ger en mer brunaktig färg. Jag ville ha rödare färg, så jag undvek att gå över 60 grader.

Slutsats: det går att färga linne och hampa med krapp, men färgen blir inte särskilt klar eller stark. Hampan tar åt sig mer färg än linnet och ger ett något finare resultat.

Gult med lökskal

Gul lök (Allium Cepa-familjen) har ett skal som innehåller relativt stora mängder gult färgämne. Genom att koka skalet i cirka 30 minuter kan man utvinna färgen till ett färgbad.

De flesta som färgar med gul lök silar bort de urkokade skalen innan färgningen inleds, för att det är jobbigt att pilla ur skalen från ett garnnystan, men till tygfärgning går det lika bra att låta skalen ligga kvar i färgbadet. Jag kokade mitt skal i nästan 30 minuter och la sedan i de obetade provbitarna tillsammans med cirka 3 gram alun. Att sambeta textilierna med växtfärgen brukar gå lika bra som att först beta i ett separat bad, men ibland blir resultatet lite flammigt. Den här gången ville jag testa och se om det fungerar att sambeta linne och hampa i ett lökskalsbad.

Provbitarna fick ligga i färgbadet i cirka 2 timmar. Badet hettades upp till strax under kokpunkten och fick sedan svalna.

Slutsats: det går utmärkt att färga linne och hampa med lökskal också och sambetning fungerar absolut.

Alla provbitar har sköljts flera gånger och tvålats in med mild tvål för att skölja bort all överflödig färg. Nästa experiment blir att utsätta provbitarna för solljus under en längre period, för att se hur ljusäkta färgerna är. Normalt så är vejde och krapp väldigt ljusäkta medan lökskal ibland bleks relativt fort.

På bilden nedan syns resultatet av färgningen. Linne till vänster och hampa till höger, vejde, krapp och lökskal i fallande ordning.

art26-resultat

Uppdatering – Tidens påverkan

Resultat Januari 2017Det är nu januari 2017, cirka 3 år efter färgningen
Efter färgningen, tvätten och torkningen fick provbitarna ligga i ett söderfönster hela våren och utsattes för stark vårsol. Det hände i princip ingenting med färgerna, inte ens de lökskalsfärgade bitarna som jag trodde skulle blekna lite (eller mycket). Därefter har provbitarna legat undanpackade och de ser fortfarande ut ungefär som direkt efter färgningen. Tittar jag på baksidan (som inte har utsatts för sol) så syns ingen skillnad.

Källor

  • Ancient Danish Textiles from Bogs and Burials, a comparative study of costume and Iron Age textiles – Margrethe Hald – Danmarks Nationalmuseum.
  • Woven into the Earth, textile finds in Norse Greenland – Else Östergård – Århus University Press.
  • Kvinnodräkten i Birka – Inga Hägg, ISBN: 9150600028.
  • Birka III Textilfynden – Agnes Geijer – Historiska Museet Stockholm.
  • Papyrus Graecus Holmiensis (Stockholm Papyrus) från 300-400 e.Kr. Länk till receptregister: http://www.elizabethancostume.net/dyes/stockholm.html
  • Växtfärgning – Jan Sisefsky & Gösta Sandberg, Nordstedts Förlag.
  • Ancient and Medieval Dyes – William Ferguson Leggett, Coachwhip Publications.
  • Växtfärga – Grop Anna Hansson & Anna-Maria Ryd, LT’s Förlag.
  • Färga Med Växter – Esther Nielsen, ICA Bokförlag.
  • Färg Ur Naturen: Blått – Anna-Greta Lundgren – Interpublishing Stockholm.
  • Färga Garn Och Tyg – Hilkka Råbergh, ICA Bokförlag.

Skribent: Vicomtessan Niamh of Gisburne
Artikel #25, Mars 2014

---