Lia frågade mig om hur jag egentligen kom in på det här med kalligrafi och bokmåleri. Det hela startade 1997 på det Dubbelkrig, som senare fick namnet “Pestknäcke” eftersom större delen av lägret blev magsjuka. Det var tidigt på året och ebarmligt kallt, och mycket få möjligheter till inomhusvistelse. Tidigt i veckan gavs det dock en kurs i “Illumination for beginners” med Anna Blackleaf och Marcus (senare Isenwald) som lärare. De var utmärkta lärare, och jag var helt såld första dagen. Jag satt i matsalen och ritade små 1300-talslöv hela veckan, så fort jag kom åt (och det gjorde ju inte saken sämre att det var det enda ställe som inte hade minusgrader). Marcus, som då var ståthållare, tog genast mitt alster, gjorde kalligrafin och gav ut den i hoven i slutet av veckan. Jag var stolt över att den ansågs bra nog för att ges ut, men sedan har jag lärt mig att det är en ständig brist på skrollor, så om det inte är alltför dåligt, så används allt som tillverkas.
Detta var första gången jag kom i kontakt med bokmåleri, några år dessförinnan hade jag gått en kurs i kalligrafi för Gota i Visby. Kalligrafi var då, och är ännu för mig, bara något som man måste göra av nödvändighet, medan bokmåleriet….wow!
Vid den tiden bodde jag i Hässleholm och hade börjat arbeta som läkare. Nu kom en tid då jag så fort jag inte var jour reste till Lund för att gå på Attemarks präntar-träffar, eller till Anna Blackleaf i Karlskrona. Det var en dynamisk tid i Attemark, med många nya talanger. Bland de utmärkta präntare jag såg skall främst nämnas Raven (senare Dorothea) och även Katheryn (senare Hebenstreitz). Så träffade jag min man vid Kingdom University 1998 och då var det bara att flytta till Uppsala (som jag knappt visste var det låg). I Uppsala anlände jag hösten 1999, och där fanns det tack och lov en grupp som var intresserad av att pränta, med Gro som främsta drivkraft. Litet svårt, som alltid, var det att hinna gå på alla präntar-kvällar på grund av mitt jobb, men så fort jag hade chansen var jag där. Jag minns att Gro var förvånad när jag nästan ville skippa te-stunden för att hinna pränta mera (det var mycket gott te och tillbehör…).
Nästa stora förändring kom när det utannonserades ett evenemang under namnet “Drachenwald Scriptorium” i Saffron Waldon i England. Arrangör var Genna, som var Clerk Signet i Drachenwald. Jag drog dit vid trettonhelgen 2001. Det var första gången jag förstod att det fanns en värld utanför Nordmark med en “backlog” på över 100 skrollor… oj. Det var också en fantastisk kurs med professionella lärare. Dessutom träffade jag några personer, som blev vänner för livet (Etienne Fevre och Duarte Gonzales).
Så hem till Sverige, och ännu mer präntar-träffar… tills Etienne kom och hälsade på samma sommar. Han var då drots i Drachenwald. “How about becoming the next clerk signet, Signe?” Jag har aldrig kunnat tacka nej till en utmaning. Jag var Clerk Signet i Drachenwald i 1,5 år, och producerade enormt många skrollor. Lia frågade hur många, men jag måste gå tillbaks och räkna. Jag var också tvungen att kalligrafera (suck), men blev så klart bättre på det under tiden.
Som alla Clerk Signet brände jag ut mig och lämnade över till Bridget med lättnad januari 2003. Jag hade då också en liten son och tiden fanns bara inte för att hålla uppe tempot. Under min tid som Clerk Signet hade jag också anordnat “Drachenwald Scriptorium II” i Uppsala – inte alls så bra som i Saffron Walden, är jag rädd. Jag funderar dock på ett “Drachenwald Scriptorium III” – bara för att få revansh.
Så hur är det idag? Jag har äntligen efter barnafödande och husrenovering satt upp mitt bord igen här hemma. Till Melusande sa jag “One has to give up many things when one has kids – but the thing I regret the most is having to give up my illumination”. Men man är väl aldrig för gammal för att börja om?
När jag illuminerar är jag lycklig. Att få skapa något så vackert, samtidigt som det finns en utmaning i att försöka får det så historiskt korrekt som möjligt, är vad jag finner tilltalande. Nu vill jag bara göra egen gesso, eget bläck, egna färger… mot nya mål!
Skribent: Signe Scriffuerska
Artikel #22, December 2013