Växtfärgning av växtfibrer
Uppdatering 2017-01 – Scrolla längst ner
Inom historiskt återskapande brukar diskussionen kring växtfärgat linne dyka upp titt som tätt. Går det eller går det inte? Kan man färga tyger gjorda av växtfibrer med andra växter?
För att ta reda på det, en gång för alla, så har jag experimenterat lite med linne och hampa, två sorters tyger gjorda på växtfibrer som vi vet att man har använt i Skandinavien åtminstone sedan järnåldern. I södra Europa har linne och hampa använts sedan minst 9000 år. (detta är en länk till en artikel om världens äldsta fynd av hampa och linne, från Catalhöyück i Turkiet.) (Läs mer i t.ex. Woven into the Earth.)
Innan jag började ville jag ta reda på vad det finns för belägg för färgat linne och hampa på våra breddgrader och hittade flera intressanta exempel, bland annat från Birka (Björkö) i Sverige och Pskov i Ryssland. I grav 3 i Pskov fanns öglor av blåfärgat linne bevarade inuti sköldbucklor, vilket pekar på att bäraren har haft en blåfärgad linneklänning på sig. I Birka har man till exempel funnit tygfragment (av linne) som man dragit slutsatsen är hängselkjolar, som varit färgade. Flera linnefragment fanns i grav 60A och ett av de fragmenten behandlades med oxidlösande medel, som skulle ha löst upp den blå färgen om den kom ifrån sköldbucklans ärg. Men fragmentet behöll den blå färgen även efter behandlingen, vilket tyder på att tyget var blåfärgat redan innan det hamnade i graven. Blå verkar ha varit den vanligaste färgen på växtfibertyg överlag. (Läs mer i Birka III och i Kvinnodräkten i Birka.)
Hur växtfärgar man då?
I korta drag så behöver man ett kärl, hett vatten och en växt som ger färg. (Läs mer om förberedelser och betning nedan.) Exakt hur man utvinner färgen ur växten beror på vad det är för växt, men de flesta svampar och gröna växter behöver kokas i 30-120 minuter innan de avger tillräckligt med färg. Andra växter, som krapp och valnötsskal, behöver oftast bara ligga i blöt i några timmar för att börja avge färg.Det går för det mesta fortast att färga i hett vatten och det är i princip bara valnötsskal och riktigt färska björkblad som går att använda i kallvatten. Så någon form av upphettning behövs. De flesta växtfärgningsböcker rekommenderar 90 gradigt vatten och att tyget/garnet ska behandlas under 60 minuter. Men det är betydligt skonsammare för fibrerna att färga i 50-70 grader istället för 90 grader, men då tar också pådragningen av färgen längre tid. Så om man sänker till en lägre temperatur så bör man låta färgningen pågå i minst 2, gärna 4-5 timmar. Huvudsaken är att man aldrig kokar färgbadet med tyget/garnet i, eftersom de höga temperaturerna gör fibrerna sköra så att de slutligen går sönder. Det man färgar vill man ju kunna njuta av under lång tid, så det vore ju tråkigt om det faller sönder på grund av att fibrerna är värmeskadade.
Att tänka på gällande färgningskärlet är att metaller som järn och koppar påverkar färgen åt det dunklare hållet. Det innebär att man inte kan få klara färger i en järn- eller koppargryta, samt att alla gula färger blir gröna. Så en rostfri gryta eller ett träkar är att föredra, om det inte är just en mörkare färg man vill åt.
När man har iordningställt sitt färgbad och tyget/garnet är förberett för färgning, så behöver man förvärma fibrerna så att de inte får en chock och drar ihop sig när de kommer ner i det heta färgbadet. Det gör man till exempel genom att lägga tyget/garnet i en hink med vatten som först får vara ljummet och sedan byts ut mot varmare och varmare vatten ungefär var tionde minut. 20-30 graders ökning är lagom. Ett annat sätt, som jag tillämpar för enkelhetens skull, är att jag låter färgbadet svalna till fingervärme, sen lägger jag i tyget/garnet och hettar långsamt upp färgbadet till färgningstemperaturen. Om tyget/garnet nyligen har förbetats (se nedan) så kan man också lyfta över det från betbadet direkt till färgbadet om dessa håller ungefär samma temperatur.
För att få färgen att fästa på fibrerna, oavsett om man ska färga växtfibrer eller proteinbaserade fibrer (djurhår), så behövs ett betmedel. Detta består av saltkristaller som fäster på fibrerna och sedan fäster färgen i huvudsak på saltkristallerna. Exempel på historiska betmedel är alun och urin, som är rika på saltkristaller. (Läs mer i Stockholm Payrus.) Alun återfinns till exempel i mattlummer om man inte har möjlighet att få tag på ren alun. Att lägga sitt garn eller tyg i ett bad med betmedel kallas betning av fibrerna och oftast gör man det före färgningen, så kallad förbetning. Betade fibrer kan torkas och förvaras för att färgas vid ett annat tillfälle, men man bör märka upp materialet som är betat, eftersom betningen inte syns och det är lätt att missta betat material med ett obetat.
Mitt experiment
De växter jag har använt i mitt experiment är krapprot, vejde och lökskal. Dessa använde vikingarna för att färga sina textilier, under tiden före medeltidens färgarskrån där importerade växtfärger användes. (Läs mer i Ancient and Medieval Dyes.)
Med proteinbaserade fibrer så behöver man inte förbereda på något särskilt sätt, utan det torra materialet kan läggas direkt i betbadet för betning. Men jag har läst i flera växtfärgningsböcker att växtfibrer är hårdare och kompaktare och behöver därför rötas i några dagar innan färgning för att vara mottagliga för färg och betmedel. Så jag la mina provbitar av linne och hampa i ett vattenbad i cirka 1 vecka, där vattnet byttes dagligen.
Blått med vejde
Vejde (Isatis Tinctoria) växer fortfarande vilt i Skandinavien, till exempel på Gotland, men den är fridlyst. Att odla den själv är däremot tillåtet. På grund av årstiden så hade jag inte tillgång till någon färsk vejde, utan fick nöja mig med ett pulver importerat från Tyskland. Det gav mig fördelen att jag slapp bereda och röta bladen, som man annars måste göra för att kunna utvinna den blå färgen. Eftersom vejde är lite nyckfullt att färga med – det blir inte alltid så skarpa färger – så tog jag i ordentligt och använde en betydligt större mängd pulver än som normalt rekommenderas i växtfärgningsböcker.
Som betmedel ville jag använda urin, vilket traditionellt har använts sedan urminnes tider för att bereda blå växtfärg (se Stockholm Papyrus och Ancient and Medieval Dyes). Men det tar åtskilliga veckor för urin att jäsa tillräckligt mycket för att ammoniaken i urinen ska göra den blå färgen starkare, så jag hann helt enkelt inte använda urin eftersom jag hade en deadline. (Konst & Vetenskapstävlingen på Nordmarks Universitet 2014.) Istället tog jag en liten mängd koncentrerad ammoniak och spädde i vatten för att få någonting med ungefär samma ammoniakhalt som jäst urin. Sedan tillsattes cirka 50 gram grovt salt.
Eftersom vejdepulver inte är vattenlösligt så behövde jag blanda det med lite, lite röd etanol först. Det steget hade jag sluppit om jag hade haft färska vejdeblad istället för pulver, eftersom processen är en annan när man färgar med färska blad.
Blandningen hettades upp till cirka 50 grader och mina provbitar fick ligga och dra över natten. Den rekommenderade färgningstiden med vejde är 20-60 minuter, men det är baserat på färgning med moderna kemikalier som natriumhydrosulfit och natronlut, som gör att färgen drar på snabbare. Så jag ville inte ta några chanser, utan lät provbitarna få en riktigt lång tid i färgbadet. Det lönade sig bevisligen!
Slutsats: man kan definitivt färga linne och hampa med vejde och få en stark, mättad mörkblå färg. Det blir ingen direkt skillnad mellan hampa och linne och färgresultatet påminner om fyndet från Pskov.
Rött med krapprot
Först lät jag provbitarna ligga i ett alunbad i två dagar, där jag hettade upp badet ett par gånger per dygn till cirka 70 grader. Mängden alun var cirka 3 gram, vilket är väldigt lite men studier har visat att man inte behöver mer än 6-10 gram alun per 100 gram textilier. Tidigare har rekommendationen varit 20-25 gram alun till samma mängd textilier.
Krapp (Rubia Tinctoria) har tidigare vuxit vilt i Skandinavien, men nuförtiden finns bara stora odlingar i Tyskland och Frankrike. Det går att odla krapp här, men på grund av vårt klimat så tar det upp till 6 år innan rötterna är tillräckligt stora för att färgas med. Det är alltså rötterna man vill åt, eftersom de innehåller stora mängder rött och gult färgämne. Oftast torkar man rötterna i småbitar, som sedan måste ligga i blöt i minst 12 timmar innan de börjar släppa färgen till färgbadet. Min krapp fick ligga i blöt i cirka 24 timmar.
Det finns även pulveriserad krapprot att köpa på vissa ställen, behandling och färgning är densamma som med rotbitar.
Provbitarna fick ligga i krappbadet (tillsammans med rötterna) i cirka 2 dygn. Badet hettades upp till cirka 60 grader flera gånger. Studier har visat att temperaturer över 65 grader gör att krapproten släpper ifrån sig det gula färgämnet tillsammans med det röda, vilket ger en mer brunaktig färg. Jag ville ha rödare färg, så jag undvek att gå över 60 grader.
Slutsats: det går att färga linne och hampa med krapp, men färgen blir inte särskilt klar eller stark. Hampan tar åt sig mer färg än linnet och ger ett något finare resultat.
Gult med lökskal
Gul lök (Allium Cepa-familjen) har ett skal som innehåller relativt stora mängder gult färgämne. Genom att koka skalet i cirka 30 minuter kan man utvinna färgen till ett färgbad.
De flesta som färgar med gul lök silar bort de urkokade skalen innan färgningen inleds, för att det är jobbigt att pilla ur skalen från ett garnnystan, men till tygfärgning går det lika bra att låta skalen ligga kvar i färgbadet. Jag kokade mitt skal i nästan 30 minuter och la sedan i de obetade provbitarna tillsammans med cirka 3 gram alun. Att sambeta textilierna med växtfärgen brukar gå lika bra som att först beta i ett separat bad, men ibland blir resultatet lite flammigt. Den här gången ville jag testa och se om det fungerar att sambeta linne och hampa i ett lökskalsbad.
Provbitarna fick ligga i färgbadet i cirka 2 timmar. Badet hettades upp till strax under kokpunkten och fick sedan svalna.
Slutsats: det går utmärkt att färga linne och hampa med lökskal också och sambetning fungerar absolut.
Alla provbitar har sköljts flera gånger och tvålats in med mild tvål för att skölja bort all överflödig färg. Nästa experiment blir att utsätta provbitarna för solljus under en längre period, för att se hur ljusäkta färgerna är. Normalt så är vejde och krapp väldigt ljusäkta medan lökskal ibland bleks relativt fort.
På bilden nedan syns resultatet av färgningen. Linne till vänster och hampa till höger, vejde, krapp och lökskal i fallande ordning.
Uppdatering – Tidens påverkan
Det är nu januari 2017, cirka 3 år efter färgningen
Efter färgningen, tvätten och torkningen fick provbitarna ligga i ett söderfönster hela våren och utsattes för stark vårsol. Det hände i princip ingenting med färgerna, inte ens de lökskalsfärgade bitarna som jag trodde skulle blekna lite (eller mycket). Därefter har provbitarna legat undanpackade och de ser fortfarande ut ungefär som direkt efter färgningen. Tittar jag på baksidan (som inte har utsatts för sol) så syns ingen skillnad.
Källor
- Ancient Danish Textiles from Bogs and Burials, a comparative study of costume and Iron Age textiles – Margrethe Hald – Danmarks Nationalmuseum.
- Woven into the Earth, textile finds in Norse Greenland – Else Östergård – Århus University Press.
- Kvinnodräkten i Birka – Inga Hägg, ISBN: 9150600028.
- Birka III Textilfynden – Agnes Geijer – Historiska Museet Stockholm.
- Papyrus Graecus Holmiensis (Stockholm Papyrus) från 300-400 e.Kr. Länk till receptregister: http://www.elizabethancostume.net/dyes/stockholm.html
- Växtfärgning – Jan Sisefsky & Gösta Sandberg, Nordstedts Förlag.
- Ancient and Medieval Dyes – William Ferguson Leggett, Coachwhip Publications.
- Växtfärga – Grop Anna Hansson & Anna-Maria Ryd, LT’s Förlag.
- Färga Med Växter – Esther Nielsen, ICA Bokförlag.
- Färg Ur Naturen: Blått – Anna-Greta Lundgren – Interpublishing Stockholm.
- Färga Garn Och Tyg – Hilkka Råbergh, ICA Bokförlag.
Skribent: Vicomtessan Niamh of Gisburne
Artikel #25, Mars 2014