Diplomatiskt sändebud nekad tillträde på Västra Kungadömets hov!
Vad gör Drachenwalds kung?
Oroväckande deltagarantal på kingdom of the Wests krontornering! Populasen rasar!
Based on a true story at Kingdom of the West’s Crown Tourney…

Stigots äventyr i västerled: Del 1 – Krontornering

– En ödmjuk väpnares hastigt nedkastade noteringar

Så då åkte man till Kingdom of the West och besökte deras krontornering. Startfältet var oroväckande, 85 deltagare, varav 32 stycken var riddare. Antalet Hertigar var en handfull. På grund av antalet och kvalitén på deltagarna så ansåg undertecknad och Efridis sig nödgade att ställa upp i torneringen. Banér ordnades och likaså med lokala konsorter, det kan ju behövas kännedom om lokala sedvänjor vid vinst. Inramningen av torneringen var cirka 50-talet medeltida tält med listen i mitten. Det fanns också på området en speciell avdelning för handelsmän och deras varor. Alla deltagare presenterade sig själv och sina konsorter i rangordning. Alla pärer ställdes upp på ena sidan och spetsades till med den absoluta topp-procenten av eliten bland väpnarna. Det kan tyckas orättvist, men väpnarna är vana att sänka sig till riddarnas nivå (det är ju först när väpnaren inte längre klarar av att vara ödmjuk om sin förmåga han eller hon väljer att acceptera ridderskapets stigma; det vita bältet). Således stod de absolut bästa och vackraste kämparna på ena sidan, utfyllt med riddare och några Hertigar. Den andra halvan fick då välja en första motståndare. Torneringen var dubbel eliminering, med andra ord två förluster så var du ute ur torneringen. Min kära väpnarkamrat motionerade två riddare och lät dem i ödmjuk anda vinna – så agerar en sann väpnare, allt för riddarna!

Undertecknad tyckte att mingelpartyt kvällen innan hade varit lite snålt tilltaget, endast två sorters drycker man blir glad av, samt att tilltuggens antal inte svarade fullt ut mot förväntan, endast ett 20-tal olika snacks att välja mellan, den rökta korven var också aningen salt. Därför var undertecknads agerande inte lika artigt. En riddare samt sittande kungs son möttes i listen, de kämpande väl och tappert men fick arbeta på sin ödmjukhet och acceptera varsin förlust. I och med att Kungen av Västra Kungadömet är ovanligt klok (för att vara Hertig och riddare) så nöjde jag mig med att endast ge den subtila poängen om gästfriheten kvällen innan. Sedan lät jag mig besegras av två riddare enligt gängse norm (notering för populasen om väpnare/riddares relationer; en väpnare bör inte vinna mot en riddare). Dock visade det sig senare att kungaparets härold inte är den mest lysande stjärnan på himlen, men hon är ju inte väpnare så det är väl bara förväntat!

Efter femte rundan ansåg alla väpnare att riddarna kunde leka själva och få inbördes ge varandra uppskattning, det fanns ju viktigare saker än krontorneringen; Pick ups! Som alla väpnare vet är det ju där den riktiga prestigen avgörs, men när en väpnare fått tillräckligt många slag i huvudet glömmer man bort det och blir riddare. Alltså, som tidigare skrivet, när ödmjukhetens ok blir ledsamt tungt och långrandigt att bära. I och med att riddare sällan är på uppgående i sin fysiska form får man som god väpnare visa sig lite trött och stressad ibland, allt för att riddarna skall känna sig tillfreds med sin förmåga! Som en sann väpnare så gick jag några pick ups för att sedan visa mig trött. Det hade alltså inget med föregående kvälls omfång angående mat eller dryck att göra, utan bara för att inte förhäva mig.

Senare, efter att de bästa kläderna satts på inför det stundande hovet och skrivelsen från vår kung Sven tagits fram ur packningen av mina resekamrater, så stod vi och väntade på vår tur att kliva fram inför Kungen av West. Med stoiskt lugn väntade vi på vår tur, vi hade ju i god ordning anmält att vi hade saker att ta upp på hovet. Vi fick vänta länge, av någon anledning, kanske för att härolden inte förstod väpnare/riddares relationer och hade tagit illa upp för att jag inte låtit mig besegras av två av hennes landsmän. Hur som helst så fick vi i alla fall inte tillträde på hovet, trots vår väntan. Efter hovet ordnade en Caidisk riddare så att vi fick ett privat samtal med kungaparet och Kung Svens skrivelse kunde överlämnas! Då diplomatiska relationer mellan kungadömen är lite utanför min intressesfär skall jag inte uttrycka mig för starkt om saken, men de verkar vara goda och livskraftiga. Efter en middag med många av riddarna och väpnarna som tillhör James Greyhelms linje så bevittnade vi en ”men-at-arms” ceremoni i Sigurgatas läger. I Västra Kungadömet är det tydligen sed att en kämpe får en tidsperiod att kontemplera om väpnarskap är något för honom eller henne. I vissa fall en kort tidsperiod, i andra upp till ett år eller mer. När han eller hon är redo så fås det vackraste och mest betydelsefulla bältet av alla, det röda väpnarbältet!

Dagen därpå, efter hjärtliga och innerliga avsked av våra nya vänner som vi väljer att kalla dem trots att det var en så kort tid, så höjde vi blicken mot horisonten och vårt nästa resemål: ”Syndens stad”, men det är en annan historia!

Länkar med roliga saker:

Västra Kungadömet
House Sigurgata
The History of the Kingdom of the West

Skribent: Herr Stigot Eke af Haapsalu
Artikel #3, Maj 2012