Ett besök på utställningen Opus Anglicanum på V&A

Den 9 januari 2017 besökte jag utställningen Opus Anglicanum: Masterpieces of English Medieval Embroidery på Victoria & Albert Museum i London. Den här artikeln handlar om mitt besök där, Opus Anglicanum i allmänhet och utställningen i synnerhet.

Kort om utställningen

Utställningen pågick under perioden 1 oktober 2016–5 februari 2017 i rum 38. De utställda föremålen kom dels från museets egna samlingar, dels från andra samlingar som de lånats in från.

På V&A hölls en liknande utställning 1963, men vissa av föremålen har inte funnits i England sedan de tillverkades under medeltiden.

Museet har normalt fritt inträde (med möjlighet att göra frivilliga donationer), men tillfälliga utställningar är det ofta inträdesavgift på. Till den här utställningen kostade biljetterna 12 pund. Jag läste mig till att förbokning rekommenderades, så det gjorde jag via nätet innan jag reste till London. Förbokningen gällde inte bara vilken dag besöket skulle ske, utan också vilken tid. Insläpp skedde varje halvtimme. Trots att jag var där mitt på dagen en måndag var det ganska gott om besökare, och ibland fick jag vänta på min tur att titta på ett visst föremål.

Jag hade fått ett bra tips, nämligen att skaffa utställningskatalogen i förväg, för att läsa in mig på vad jag skulle få se och skaffa lite överblick. Jag gjorde därför ett besök på museet dagen före utställningsbesöket. Jag passade också på att se mig om en del bland museets ordinarie samlingar. Utställningskatalogen är klart läsvärd även om man inte har sett utställningen. Den är en inbunden bok på 310 sidor (se bilden, köp den via Amazon), och bilderna i den ger möjlighet att se vissa detaljer bättre än det var möjligt i verkligheten.

Vad är Opus Anglicanum?

Opus Anglicanum, som betyder ”engelskt arbete”, står för medeltida broderier som fulländades i England, och som särskilt efterfrågades från 1100-talet till 1300-talet. Broderierna utfördes för såväl kyrklig som sekulär användning, men det är mest kyrkliga textilier som finns bevarade. Bottenväven som man broderat på är oftast av linne, silke eller ull, men det finns också exempel på att man broderat på blandmaterial av bomull och silke. Vävteknikerna varierar också. Ibland har bottenväven täckts helt av broderier, men ibland har det varit meningen att den ska synas, exempelvis när broderierna gjorts på sammet. Såväl silkestråd som metalltråd har använts i broderierna, liksom pärlor, stenar och andra prydnader. Själva broderierna utfördes ofta i klyvsöm, vanlig läggsöm, neddragen läggsöm och plattsöm, beroende på vilken effekt man ville uppnå och på vilken tråd som användes. För guld- och silvertråd användes oftast neddragen läggsöm. Den gjorde att så stor andel av den dyrbara tråden som möjligt syntes på ovansidan av tyget. Klyvsömmen kunde bland annat användas för att skapa tredimensionella effekter, som böljande kläder och hår eller runda kinder; det sistnämnda genom att sy i spiral. Silkestråd, gärna i olika nyanser, användes oftast för detta.

Vad fanns på utställningen?

På utställningen fanns en stor mängd kyrkliga textilier, såsom korkåpor, mässhakar samt fristående besättningar och bräm som tidigare suttit på olika liturgiska plagg. Korkåporna var utställda på två olika sätt. Den metod jag tyckte bäst om var när de låg platt, på lutande halvcirklar, så det gick att se hela kåpan. Den andra metoden var att de låg över ställningar som liknade tillplattade koner. Det hade fungerat bättre om dessa koner (och andra tredimensionella föremål) hade stått i montrar som gick att gå runt, men nu stod de i montrar där man bara kunde se dem från ett eller två håll, så det gick inte att se hela kåporna. En bra sak var att det gick att låna ett häfte som talade om vilka motiv som fanns på olika delar av de utställda korkåporna. Dessa beskrivningar finns också i utställningskatalogen. Vissa motiv, till exempel korsfästelsen, Kristi födelse och syndafallet, var lätt igenkännbara, liksom vissa helgon med tydliga attribut (eller där helgonens namn broderats i anslutning till motiven). Däremot var häftet till större hjälp när det gällde vissa andra motiv. Tyvärr fanns inget motsvarande för mässhakarna eller brämen och besättningarna. På utställningen visades också en altarduk tillsammans med en animation om hur den sytts av en tidigare korkåpa (animationen kan fortfarande ses på museets webbplats).

Utställningens äldsta föremål var daterat till första hälften av 1100-talet och var en sigillpåse som innehållit sigillet för ett dokument rörande grundandet av Westminster Abbey.

På utställningen särskilt fanns också ett antal sekulära textilier, såsom schabrak och den så kallade Fishmongers’ pall, som är ett bårtäcke och alltså användes för att täcka kistan under begravningsceremonier. Något som säkert intresserar en hel del SCA-iter är prins Edwards (Svarte prinsens) rustjacka, som nyligen har restaurerats och konserverats. På den var broderierna dock illa åtgångna, och hela plagget var täckt av ett tunt nät för att hållas samman och inte vittra sönder ytterligare. Det gick ändå att uppfatta plaggets konstruktion samt merparten av mönstret av franska liljor och lejon, även om jag faktiskt hade svårt att se att mönstret varit broderat.

Kvaliteten på broderierna var otroligt imponerande. Jag var glad att jag hade med mig mina läsglasögon, så jag verkligen kunde ta till mig sådana saker som färgskiftningar i figurernas kläder och ansikten, små detaljer som fingrar, tår och ögon, djur, ansiktsuttryck, fjädrar och mycket mer. Mycket av materialet var i väldigt fint skick, och föreföll nästan inte slitet alls. Andra delar var delvis nötta, så att linneunderlaget syntes. På vissa föremål var partier av broderierna helt bortnötta.

I utställningen ingick också en del föremål som inte var textila, däribland en halvcirkelformad kista för korkåpor, svarte prinsens sköld, den s.k. svanjuvelen från Dunstable, några relikvarier och en målning som föreställde en korkåpa som gått förlorad.

Slutligen visades också en film som visar hur broderier av opus anglicanum-typ kan utföras (filmen kan fortfarande ses på museets webbplats).

Tyvärr var det inte tillåtet att fotografera, men titta gärna på museets eget material: https://www.vam.ac.uk/exhibitions/opus-anglicanum-masterpieces-of-english-medieval-embroidery

Skribent: Lady Isabel du Talus
Artikel #36, Mars 2017