Stigots äventyr i västerled: Del 2 – Estrella

Efter två omtumlande nätter i ”Syndens stad” styrde vi vår droska till ett av rottinggudens största tillbedjande event, Estrella. Kontemplationen över de gågna dagarna fick mig att tänka på drottningen av det Västra kungdömets förvånade och irriterade första uttryck när hon kom in i sitt tält för att sova på deras krontornering. Hon möttes av tre stycken halvnakna (bokstavligen) Nordmarkare som var i full färd att byta om till mer passande kläder. Förvirringen var total innan alla frågetecken om vilka vi var och varför vi var i HENNES tält rätades ut, men hon tog det med stoiskt lugn och med (såsmåningom) gott mod, en sann drottning!

I skymningsljus hittade vi våra värd på Estrella och hans läger, hertig Johnathan och riddarna av St Michael. Tur att det var så mörkt annars hade man kunnat se den lilla tår på undertecknads ögonvrå som kom fram, jag skulle kunna hävda att det var den torra ökenluften eller att jag slog i min tå på ett smärtsamt sätt, men när det är som att komma till ett andra hem kan man diskutera anledning i timmar. Det är för mig att veta, och för er att gissa!

Jag har fått frågan ibland hur stort Estrella är. Det går säkert att ta reda på, för en Pelikan eller någon annan duktig med räknestickan. Min förmåga sträcker sig dock till att räkna 1, 2, 3 – många. Således kan jag säga att det var många tusen, trots tappra försök hann jag inte gå till alla läger. Det gjordes även tappra försök att skåla med alla men det blev en klassisk pyrrhusseger på den punkten. Ok, säger då ni som gillar att räkna, vi förstår…

Då kommer nästa fråga; hur var då fightingen? Jag börjar med en av de högst ansedda: kungadömet Outlands tornering. Om jag säger 127 av de hungrigaste och hårdast tränade fighters som gör upp om vem som skall ta hem torneringens vinst så får ni kanske lite förståelse! Det var långa, hårda (men rättvisa) och intensiva fighter. Vår egen greve sir Vitus kom till semifinal i mycket bra konkurrens! Mycket bra gjort, i den oförlåtande solen, att gå så långt i heltäckande ringbrynja och en hjälm som inte tillåter så mycket andning!

Slagen, hur var då slagen, tänker ni? Tja, ni som mött mig vet att jag brukar kunna hålla låda om det mesta men det är svårt att sätta ord på alla slag! Till att börja med var det aningen varmare än vad som är bekvämt i rustning, speciellt för en Nordmarkare. När lokalbefolkningen tycker att det är lite småvarmt, då är det snäppet varmare än småvarmt!!! Som tur är så är det låg luftfuktighet, så nyttjar man vattenbärarnas tjänster flitigt går det bra!

En sak som är väldigt slående är att man snabbt behöver skaffa sig en uppfattning om vem man möter. När det är hundratals(?), tusentals(?), hundratusentals(?) fighters i ett slag så kan man omöjligen känna igen alla, det är tur att nybörjarna har vitt bälte (eller hur var det nu?). Samma gäller de som har jordgubbsblad på sina hjälmar, faran ligger vanligtvis ett halvt steg om sidan av dessa; de vackra, livsfarliga, röda bältena. Jag menar, var ligger uppskattningen i våren om man aldrig har vinter? Var ligger uppskattningen i den lagade maten om man aldrig ätit kalla okokta rovor? Var ligger uppskattningen för spiken om du aldrig har en hammare? Vi slogs i portar, vi slogs i skog, vi slogs på fälten, vi slogs länge, vi slogs intensivt, det krävs en bard för att kunna göra rättvisa av alla heroiska insatser som försiggick!

Som väpnare behöver man ju inte ta hänsyn till diplomatiska komplikationer när man råkar döda fel motståndare, det får hertigar och kungar ta hand om. Nåja nästan. Man kan ju inte fightas mot en Drachenwaldare på ett så stort fält, men då vi var så få, höll vi ihop som sig bör!

En annan stark upplevelse som finns kvar är att det finns plats för alla på fältet, vill du springa längst fram i en sköldmur, så kan du göra det. Vill du ha en mer balanserad position så finns det plats för det med. En av mina personliga starkaste fighing upplevelser var när vi försvarade en port, hårt tränga och tillbakapressade hade vi varit tvungna att ta några taktiska steg bakåt. När fjärde vågen av sköld-anstormningen avklarats och (de underskattade) marskarna ropar ett hold för att det ligger 3-4 lager fighters på hög i en lång rad framför dig och dina vänners fötter(!) då är fightinghjärtat glatt och jublande! Du klarade det, du dog inte! Episkt skulle vissa kunna kalla det! Jag har svårt att sätta ord på det!

Stories som för evigt är förlorade är:

Pedikyrstoryn…
Saker som gick sönder i Landsknektlägret…
Vilse, när vi inte hade tid för det…
Whilja och hennes kottar…
Stigot-almost-squirrels-bane…

Skall man sammanfatta resan så var längden väl avvägd och mycket pang per krona!

Skribent: Stigot Eke af Haapsalu
Månadens Artikel #4, Juni 2012